V i regeringen
LEDARE. Det finns många skäl till att socialdemokraterna numera absolut inte vill ta med några andra partier i regeringen. Ett av de viktigaste är att socialdemokratin i sig är en koalition mellan mycket olika intressen och politiska riktningar.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vem har då ansvaret? Regeringen, självfallet. Vilket ansvar har de två stödpartierna för regeringens politik? Formellt sett, inget. De kan agera som oppositionspartier. Den enda fördelen för regeringen är att man vet att förslagen får majoritet i riksdagen.
Den här modellen har många nackdelar. Regeringen tvingas ta ansvar för åtgärder som man helst hade velat slippa. Väljarna vet inte vem som bär det verkliga ansvaret. Stödpartiernas väljare vet inte om de röstar på ett regeringsparti eller på oppositionen. Kompromisser förhandlas fram i tysthet utan insyn. Riksdagens makt minskar.
Då och då kräver stödpartierna att få sitta i regeringen, men det blir alltid kalla handen från Göran Persson. Och för närvarande tycks ledningarna inom de båda stödpartierna vara rätt nöjda med detta.
Men Johan Lönnroth, som kandiderar till partiledarposten i vänsterpartiet, och en annan "förnyare" i partiet, Karin Svensson Smith, kräver i en artikel i Dagens Nyheter att vänsterpartiet ska lämna samarbetet med regeringen.
Det är inte troligt att de får vänsterpartiets kommande partikongress med sig. Den sannolika partiledaren, Lars Ohly, vill inte bryta med regeringen och det blir säkert också partikongressens beslut. Det är alltför lockande att fortsätta som hittills och få ett visst inflytande men ändå bevara möjligheten att opponera.
Men naturligtvis har artikelförfattarna rätt. Om vänsterpartiet slutade att agera stödparti skulle skiljelinjerna klarna. Om regeringen vill ha vänsterpartiets stöd skulle förhandlingarna ske i riksdagen inför öppen ridå. Därigenom skulle riksdagens makt öka, vilket sannerligen kan behövas.
Samtidigt skulle regeringen bli friare att söka eventuella partner där de finns. Det är ingen hemlighet att Göran Persson ofta är trött på sina stödpartier och säkert skulle föredra samarbete — åtminstone i enstaka frågor — med något borgerligt parti. Politiken skulle därmed i många fall bli bättre.
Nackdelen för regeringen är förstås att man inte kan vara alldeles säker på att förslagen skulle få majoritet i riksdagen. Men Göran Perssons oro för detta har alltid förefallit överdriven.
Med den moderna budgetprocessen behöver han inte oroa sig för lättsinniga utgiftsbeslut i riksdagen. Och i andra frågor kan han säkert för det mesta hitta en partner. Ett och annat nederlag är väl heller inte hela världen.
Det skulle alltså ha många fördelar om den märkliga konstruktionen med stödpartier upphörde. Tyvärr är det inte mycket som tyder på att det kommer att bli så.