Tänk så mycket enklare livet hade kunnat bli om våra beslutsfattare hade facit i hand när de fattade ett beslut. På så sätt hade de kunna anpassa dagens beslut till morgondagens förutsättningar. Men så är det naturligtvis inte. Det går sällan att förutsäga hur framtiden kommer att te sig.
Därmed inte sagt att det inte många gånger finns anledning att kritisera eller ifrågasätta fattade beslut. Men även kritik måste ha viss rim och reson.
Den senaste veckan har det rapporterats om massvaccinationen mot svininfluensan. Beslutet kritiseras i hårda ordalag. Det är lätt att göra i efterhand. Det är lätt att kalla beslutet överilat, när vi vet att influensans förlopp blev milt. I synnerhet som det på goda grunder går att misstänka ett samband mellan 168 nya fall av narkolepsi och vaccinationen.
Men 2009 när besluten fattades visste man inte detta. Vad man visste, precis som nu, är att influensa är en dödlig sjukdom. Varje år avlider cirka 4000 personer (de flesta äldre eller redan sjuka) i sviterna av vanlig säsongsinfluensa i Sverige. Man vet också att det med jämna mellanrum uppkommer influensaepidemier av varierande allvarlighetsgrad, så kallade pandemier, som sprider sig över världen. Den värsta av dessa är spanska sjukan (H1N1) som grasserade 1918–1920. Det är oklart hur många som dog, men enligt nyare beräkningar kan så många som 50–100 miljoner människor ha avlidit. Många av dem som dog var relativt unga, mellan 16–35 år. Man vet också att det är en tidsfråga innan en ny dödlig influensapandemi kommer att uppkomma. Därför har man försökt förbereda sig så gott det går. En del av dessa förberedelser handlar om massvaccination, vilket är det klart effektivaste skyddet mot en pandemi.
2009 ställdes alltså myndigheterna mellan valet att att använda ett snabbproducerat vaccin eller att möta en potentiellt dödlig influensaepidemi utan vaccinskydd. Man fruktade att svininfluensan skulle kunna återkomma i en andra kraftigare och dödligare våg och man visste att svininfluensan, precis som spanska sjukan en gång gjorde, slår ovanligt hårt mot unga, starka och relativt friska personer.
Därför valde man massvaccination. Med facit i hand kanske det inte var det bästa beslutet, men vad hade dagens kritiker sagt om influensan hade kommit tillbaka i en andra våg? Om otaliga barn och unga hade dött?
Det finns utan tvekan kritik att framföra och lärdomar att dra från 2009 års beslut. Det finns också all anledning att snarast komma fram till ett beslut om hur de barn och unga som fått narkolepsi ska kunna kompenseras. Det är fortfarande osäkert om sjukdomen orsakades vaccinationen, av influensan eller en kombination av de två. Men i grund och botten spelar det ingen roll. Staten bör se till att barnen kompenseras fullt ut. Inte minst för att upprätthålla tilltron till vaccinationsprogrammen. De är inte utan biverkningar men de räddar liv. Det måste vi komma ihåg när 2009 års beslut kritiseras i allt högre tonarter.