I gårdagens SvD tas en del av dessa frågor upp i en debattartikel skriven Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp.
Gruppen pekar på flera problem, som att fokus länge legat på tillgången till snarare än kvaliteten på den omsorg som erbjuds, vilket bland annat resulterat i växande barngrupper i förskolan. Dessutom anser man att det är hög tid att se över maxtaxans utformning eftersom ”avgifterna som föräldrarna betalar har legat på samma nivå sedan 2004 trots att kostnaderna per barn stigit med 25 procent”.
Problemen som tas upp i artikeln bör diskuteras. Lösningarna på själva problemen tycks dock inte arbetsgruppen sitta inne med. Deras primära förslag handlar inte om att reparera systemfelen. I stället vill man skapa system, som gör att barnen ska tillbringa mindre tid inom den offentliga barnomsorgen och mer hemma med sina föräldrar. Gruppen tycks emellertid inte ha reflekterat över vad en sådan förändring skulle innebära.
Välfärdsamhället är uppbyggt kring principen att var och en som kan ska försörja sig själv. I Sverige finns därför ingen sambeskattning och de flesta av våra socialförsäkringar är individualiserade.
Utgångspunkten är att heltid är normen. Alla kan dock inte leva upp till denna norm. Småbarnsföräldrar har exempelvis rätt att arbeta deltid. Men vardagen är med eller utan deltidsarbete ofta stressig för många föräldrar. Pressen att inte vara bland de sista som hämtar sitt barn på förskolan är stor.
Men denna press vill Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgruppp spä på genom att skapa system som gör barnomsorgen billigare för de föräldrar som hämtar sina barn tidigare. I det nuvarande maxtaxesystemet blir visserligen skillnaden i kronor och ören inte särskilt stor. Men gruppen vill även ändra själva maxtaxesystemet. En helt och hållet osubventionerad barnomsorgsplats i förskolan kostar enligt gruppen i genomsnitt 120 000 kronor om året.
Med ett annat debiteringssystem än dagens, där skattesubventionen blir väsentligt lägre, skulle alltså skillnaden mellan tidig och sen hämtning kunna bli riktigt kännbar. Risken är då uppenbar att strikt ekonomiska skäl skulle tvinga många föräldrar att arbeta deltid. Fler kvinnor än män skulle sannolikt, precis som de redan gör i dag, gå ned i arbetstid. Konsekvenserna skulle dock bli desamma. Den som arbetar deltid får lägre ersättning om de blir sjuka eller arbetslösa. I ett längre perspektiv minskar även pensionen.
I januari ska arbetsgruppen komma med en slutrapport med fler förslag. Man tänka sig att de då föreslår att småbarnsföräldrar ska kompenseras i högre utsträckning om de går ned i arbetstid exempelvis via ett generösare vårdnadsbidrag. Men då måste gruppen samtidigt redovisa vad dessa pengar ska komma ifrån? Hur välfärden ska kunna upprätthållas, då fler ska arbeta mindre?