Att någonting är självklart betyder inte att det är mindre angeläget. Ta sambandet mellan skatter och sysselsättning till exempel. Att det knappt publiceras några vetenskapliga artiklar om sambandet betyder inte att det inte existerar, bara att det är så självklart att frågan inte längre intresserar den nationalekonomiska forskarkåren.
Men att ekonomer vid universitet och högskolor vill ägna sig åt annat betyder inte att regeringen bör göra det. Det ligger i Alliansens eget intresse att lyfta fram sambandet mellan skattekilar, sysselsättning och, i förlängningen, tillväxt. Det handlar om att visa för väljarna att man har sänkt inkomstskatterna och varför, att kunna formulera en trovärdig och tung kritik mot oppositions skattehöjningar och att fundera över var den egna politiken brister.
Sett till vilken effekt jobbskatteavdraget har haft på hushållens realinkomster är det onekligen en enorm framgång. Den välståndsökning som kombinationen av jobbskatteavdrag, höjda löner och låg inflation gett saknar nästan motstycke. Man måste flera decennier tillbaka i historien för att hitta något liknande.
Det ökade konsumtionsutrymmet och ett större gap mellan arbetslöshetsersättning och lönearbete har gett upphov till nya jobb, men i de lite högre inkomstskikten är marginalskatten precis densamma som tidigare. Och så länge det inte lönar sig att arbeta mer blir avtrycket i sysselsättningsstatistiken blygsamt.
Det är anmärkningsvärt att en regering som har arbetslinjen som paradfråga inte vågar ge sig på de skatter på arbete som har störst påverkan på sysselsättningen. I valrörelsen för snart fyra år sedan lät det annorlunda: "För att på sikt kunna bevara vårt relativa löneläge mot omvärlden krävs att kunskapsinnehållet i vår produktion fortsätter att stiga. Detta kräver välutbildad arbetskraft. Därför är det viktigt att stärka avkastningen på extra ansträngningar, utbildning och förkovran. Den s.k. värnskatten kan ses som en straffskatt på utbildning och är därför skadlig för tillväxten. Vår ambition är därför att avveckla värnskatten.". Så skrev de fyra allianspartierna i sin ekonomiska rapport våren 2006
Det var då. Nu håller regeringen fast vid en ekonomisk politik som på många sätt och vis ligger "till vänster" om skatteuppgörelsen från 1990: skattesatserna är högre, fler betalar statsskatt och värnskatten verkar bli kvar.
Men visst. Det kanske är politiskt omöjligt att ett valår vilja avskaffa värnskatten. Visserligen är intäkterna från skatten försvinnande små, men de har tillåtits få ett svårforcerat symbolvärde: värnskatten tas ut av de "rika", och att avskaffa den vore att göra rättvisan en otjänst. Det är svårt att sakligt besegra argument som så tydligt vänder sig till den känsla för jämställdhet och rättrådighet som sitter i ryggmärgen hos många väljare. Det är ingen slump att det inte är med löften om skattesänkningar man vinner svenska val.
Någon gång borde vara den första. Om regeringen inte vågar ge sig på värnskatten borde den i stället satsa på att höja brytpunkten för statsskatten eller sänka den från den nuvarande 20-procentiga nivån. Det är ju målet, en sänkt marginalskatt, som är huvudsaken, inte medlen. Varför inte ställa in siktet på skatteuppgörelsen från 1990?
Hälften kvar av lönen och max 15 procent av befolkningen som betalar statsskatt borde inte vara kontroversiellt. I alla fall inte för borgerliga partier som gång efter annan påpekar att det ska löna sig att arbeta.
Om detta skulle arbetslinjen kunna handla - om regeringen vågar. Starka offentliga finanser är en förutsättning för en fungerande välfärdsstat. Men statens och kommunernas intäkter kan inte trollas fram. Privat företagande och en hög sysselsättning är en förutsättning för offentlig verksamhet.
För alla dem som värnar om lärartätheten i skolan, barngrupperna på dagis och som vill att sjukvården fungerar bra borde det vara sjävklart att vilja få fler i arbete. En väg dit är att genom sänkta marginalskatter som gör det lönsammare att arbeta.
Det kanske inte intresserar nationalekonomerna längre. Men det borde intressera både Alliansen och den svenska väljarkåren.
Vad är det för fel på hälften kvar?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.