Vad är det han är så stolt över?
Tyck om det vi har här eller flytta! Detta budskap tycktes statsminister Göran Persson vilja hamra in i både väljare och oppositionsledare under gårdagens partiledardebatt.
Foto: Scanpix
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Så uttrycker sig bara en ledare som är rädd för kritik. Så uttrycker sig bara en ledare som vägrar erkänna problem. Så uttrycker sig bara en socialdemokratisk statsminister som saknar visioner för framtiden. Som Sverige ser ut i dag — så ska det också se ut i framtiden, var Göran Perssons budskap.
Statsministern är uppenbarligen inte bekymrad över att många företag verkar ta honom på orden och lägger ner verksamheten och flyttar utomlands. Under Göran Perssons femton minuter långa huvudanförande ägnade han inte företagen eller företagarna ens en sekund. I stället ägnade han varje minut åt att berömma sig själv och sin regering.
På många sätt var det väldigt belysande. Samtliga partiledare i den borgerliga alliansen talade om det stora behovet att få fler människor i det här landet att börja arbeta. Trots att det finns ungefär 5,5 miljoner människor i arbetsför ålder är det bara 3 miljoner som arbetar. Det är dessa 3 miljoner som försörjer Sverige. Inte bara de som av olika anledningar är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Även vanliga pensionärer, studerande och föräldralediga är beroende av att människor arbetar, får lön och betalar skatt. Som moderatledaren Fredrik Reinfeldt uttryckte saken: Det bästa sättet att skapa trygghet för pensionärer — både dagens och morgondagens — är att få fler människor i arbete.
Statsminister Göran Persson, däremot, verkade låtsas som om det regnade. På välkänt socialdemokratiskt manér ägnade han mer kraft åt att attackera motståndarnas politik än att presentera egna visioner. Göran Persson och Lars Ohly ville diskutera ersättningsnivåer i trygghets- och bidragssystem — Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund ville diskutera jobb. Socialdemokraterna och vänsterpartiet verkar vara nöjda så länge människor får ut 80 procent i ersättning. När folkpartiledaren undrade om det inte är bättre att människor får 100 procent i ersättning — som lön för eget arbete — blev vänsterkartellens företrädare honom svaret skyldig.
Det var en riksdagsdebatt som på en gång var både upplyftande och nedslående. Upplyftande för att de politiska alternativen för Sverige på många sätt tydliggjordes. Nedslående för att de som i dag styr regeringsskutan hellre blickade bakåt än försökte navigera rätt inför framtiden.
I sin iver att lyfta fram allting som var bra i det land han regerar över hävdade statsministern att "vi har ett utbildningssystem som fungerar". Detta trots att var fjärde elev lämnar grundskolan med underkänt i ett eller flera betyg. Var tionde elev går nio år i grundskolan utan att få tillräckliga kunskaper i svenska, engelska eller matematik. Rapport efter rapport, såväl från svenska myndigheter som utländska organisationer, visar att svensk skola inte alls ligger i topp internationellt — tvärtom. Och Skolverket har visat att dagens 14-åringar inte är bättre på matematik än vad 13-åringarna var för ett decennium sedan. Bara en mycket cynisk statsminister kan påstå att ett sådant system fungerar och att han är stolt över det hans regering har åstadkommit.
Budskapet från allianspartiernas ledare var helt annorlunda. Sverige kan bättre. Människor vill mer. Staten kan inte kommendera fram jobb genom extramiljarder till Ams eller olika åtgärdsprogram. För att få fler jobb krävs bättre villkor för företag och företagare. För att enskilda människor ska känna makt över vardagen måste det löna sig bättre att arbeta. Det skapar både välstånd och trygghet, för såväl samhället i dess helhet som de enskilda medborgarna.