Vad är ett barn? Det värdefullaste vi har, säger vi. De måste få massvis kärlek, omvårdnad, trygghet och vägledning! Allas vår framtid!
Men hur kommer det sig då att vissa barn är så obetydliga att de kan försvinna utan att ens polisen bryr sig om att leta efter dem? Över 1 200 barn försvann i Sverige 2007–2012. Bara i fjol var siffran 317, vilket är en fördubbling på årsbasis. 800 saknas alltjämt. De är flyktingbarn och de kallas ensamkommande.
De allra mest utsatta barnen, traumatiserade efter ofattbara händelser, som är ensamma och saknar all trygghet, är alltså de som också riskerar att hamna i klorna på nya människor som vill dem ont. Det yttersta sveket är sedan när det svenska samhället väljer att inte leta efter dem.
Ansvaret för att hitta barnen ligger hos gränspolisen. Men den söker enligt chefen Kristina Hallander Spångberg, intervjuad av SR, bara efter barn som fått avvisningsbeslut. De andra letar man inte ens efter, och det beror på att man inte har något att ”arbeta med” – det vill säga signalement, identitet och så vidare. Man frågar sig: Är det en kollektiv slutsats, är det sant – och är det ens relevant?
Betim Jahiri vid ett transitboende i Beddinge säger till SR att de anställda på boendet ger polisen ett så tydligt signalement som möjligt när ett barn försvinner. Konkreta fall visar också att polisen väljer att inte leta. När 14-åriga Muna från Somalia försvann tog polisen inte ens emot en anmälan förrän familjehemspappan Sulejman ringde en tredje gång. Allt tyder på att flickan förts bort mot sin vilja – familjehemmet lyckades nå henne på mobiltelefon en gång och då grät hon och ville tillbaka. Hennes mediciner låg kvar i hemmet. Men polisen ”tror” ändå att flickan ”valt” att ge sig av och tänker därmed inte leta efter henne.
Skulle då polisen inte agera om en svensk 14-åring rymde hemifrån?
SR:s nyhetsrubrik på fredagen – Polisen bryr sig inte om försvunna flyktingbarn – grundar sig på en ny bok av journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner. Boken slår hål på myten om att barnen i regel försvinner ”av egen fri vilja” för att de inte får stanna i Sverige. Hundratals barn har ju försvunnit innan de ens fått besked.
Orsakerna till försvinnandena är förstås olika. En del barn avviker från transitboendet när de får reda på att de ska avvisas. Några av dessa gömmer sig sedan hos beskyddare, för att få en chans att söka asyl igen efter 18 månader. I bästa fall går de i skolan. Som Arash. Men Arash har å andra sidan fått magsår av skräcken för att bli upptäckt av polisen. Han är nämligen ett sådant barn som polisen faktiskt letar efter – ett flyktingbarn med avvisningsbeslut.
Många andra barn tros ha fallit offer för tvångsgiften, kidnappning, trafficking.
Tänk om 800 svenska barn försvunnit spårlöst under de senaste fem åren. Både polisen, Missing people och andra organisationer skulle sannolikt göra sitt yttersta för att återfinna dem. Man kan bara föreställa sig 800 fall av Madeleine McCann – den brittiska flicka som 2007 försvann i Portugal. Efterspelet till den misstänkta kidnappningen har lett till mediekampanjer, böcker samt skapandet av en fond för försvunna barn.
Våra finaste barn som måste få kärlek, omvårdnad, trygghet! Och så de där andra ungarna. Den lägsta kasten. De kan försvinna för gott utan att någon lyfter ett finger.
Hur blev det så här?