Liberala ledarskribenter har en förening som till många utomståendes förvåning heter Vänsterpressföreningen. När den bildades för snart hundra år sedan var namnet däremot fullständigt naturligt. Då handlade det om rösträtt, frihandel och sociala reformer.
Senare togs ordet vänster så småningom över av andra krafter och blev en fråga om förstatligande. Staten skulle ta över företagen, åtminstone de större. Vår finansminister Bosse Ringholm (s) tillhörde dem som i sin ungdom stormade fram med krav på att förstatliga bankerna. Det är han kanske inte så angelägen om att erinras om numera.
Men till och med förstatligandet blev omodernt när det visade sig hur det fungerade i de kommunistiska staterna. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson, som förvisso inte tillhörde vänsterkanten i sitt socialdemokratiska parti, skrev en bok så sent som på 80-talet där han hävdade att de kommunistiska länderna i alla fall hade klarat sin ekonomi bra.
Det var ju alldeles fel, vilket avslöjades med all tänkbar tydlighet när järnridån rämnade och länderna i Östeuropa kastade av sig det kommunistiska oket. Då visade det sig att dessa länder hade förlorat flera decennier av ekonomisk utveckling.
I vissa kretsar hade ända sedan Vietnamkriget vänster varit detsamma som motstånd mot USA. Den som var emot USA var vänster, så enkel var den definitionen. Samtidigt var man starkt internationellt engagerad, särskilt i tredje världen. På 90-talet har en ny vänster dykt upp, som är emot globalisering och internationell samverkan.
Denna vänster är emot EU, världshandelsorganisationen WTO, Internationella valutafonden och Världsbanken, alltså alla internationella organisationer som får något gjort rent praktiskt.
Nu har det bildats en organisation för europeiska vänsterpartier i EU med namnet Europeiska vänstern. Inte mindre än tio länders vänsterpartier har anslutit sig, men inte de nordiska. Motiveringen är förstås att detta nya europeiska parti är alldeles för positivt till EU.
För det som kännetecknar det som kallas vänster i Sverige har numera klart nationalistiska drag. Svenska lösningar anses alltid bäst. Visst vill man samarbeta med andra länder men inte i de organisationer som existerar, bara på något annat odefinierat sätt.
Europeiska vänstern vill uttryckligen bryta alla band till stalinismen som har blivit "en synonym för förtryck". I Sverige har vi Johan Lönnroth, som fortfarande tillhör vänsterpartiet, men som kämpar vidare med ett eget program i opposition mot sitt parti och nu bildar en förening med namnet Vägval vänster. Ett blivande vänstersocialistiskt parti?
Den ursprungliga vänstern i vårt land var internationalistisk, demokratisk och reformsinnad. Vad är det för fel med den definitionen?