Den nya norska regeringen har tagits emot med avvaktande skepsis. Endast det högerpopulistiska Fremskrittspartiets väljare och medlemmar kan vara riktigt nöjda. Partiet har, till sist, accepterats som ett parti som är kapabelt att ta ansvar för riktiga politiska frågor. Partiledaren Siv Jensen är finansminister och Fremskrittspartiet tillsätter bland annat också posterna som justitieminister och integrationsminister.
Statsminister är förstås Höyres ledare, Erna Solberg, men regeringens sammansättning måste ändå vara en svår missräkning för partiet. Tanken var ju att det nya borgerliga flertalet i Stortinget skulle bli underlag för en majoritetsregering där också de mindre borgerliga partierna, liberala Venstre och Kristelig Folkeparti, ingick. Men dessa partier valde i stället ett samarbetsavtal som ger alla möjligheter att markera distans till regeringen om så skulle behövas.
Erna Solberg får alltså leda en koalitionsregering i minoritet. Hon tvingas förhandla både inom regeringen och med partier utanför regeringen och Höyre ser ut att bli det parti som får minst möjligheter av alla sätta sin egen prägel på politiken de närmaste åren.
Vilket inflytande får då Fremskrittspartiet? De personer som ingår i regeringen hör till den kategori Fremskrittspolitiker som i första hand ägnar sig åt populism i ekonomiska frågor – skattekverulans, löften om ohållbara uttag av oljepengar etcetera. Men barn-, jämställdhets- och integrationsministern Solveig Horne har gjort märkliga uttalanden på alla sina tre områden.
Även om Horne nu vill distansera sig från dessa så finns det skäl till oro för den ”normförskjutning” som kan bli följden av att ett parti som försöker attrahera väljare med hjälp av invandringsmotstånd och misstänkliggörande av muslimer accepteras som koalitionspartner. Hur ska tolerans mot minoriteter eller en anständig hållning till invandrare och flyktingar kunna hävdas effektivt när det finns ett regeringsparti vars företrädare torgför motsatta värderingar?
En annan sak är att populistiska partier ofta får svårigheter att behålla sitt väljarstöd när de väl accepterats som samarbetspartner i en regering. När de tvingas ta ansvar för verklighetens problem – långt mer komplicerade än de ter sig i partiernas egen propaganda – så brukar väljarna ofta tröttna. Kanske har Erna Solberg kalkylerat med en sådan effekt. Men det är inte alls självklart att den uppträder i Norge bara för att den har gjort det i en del andra länder.
Norge blir det första landet i Norden där högerpopulister accepteras inte bara som parlamentariskt regeringsunderlag utan som regeringsparti. Dansk Folkeparti, ett ännu mer obehagligt parti än Fremskrittspartiet, har dock haft betydande inflytande genom att göra sig oumbärligt som underlag för den senaste borgerliga regeringen. Både socialdemokrater och borgerliga har försökt vinna väljare genom att anpassa krav och retorik till Dansk Folkeparti – endast liberala Radikale Venstre och Sosialistisk Folkeparti har stått emot.
I Finland har flera partier börjat anpassa sin retorik till den som är normal för de högerpopulistiska Sannfinländarna, med De Gröna och Svenska Folkpartiet som hedrande undantag. Tanken att det norska exemplet skulle kunna leda till att Dansk Folkeparti eller Sannfinländarna accepteras som regeringspartier är djupt oroande.
I Sverige är läget annorlunda. Det beror dels på att Sverigedemokraterna har en rent nazistisk bakgrund, som skiljer sig från de övriga nordiska populistpartiernas, och har framträdande medlemmar som uppträder som renodlade slagskämpar (järnrörsskandalen). Steget till samröre med ett sådant parti är lika stort för borgerliga politiker som för socialdemokrater och miljöpartister. De få skribenter i den svenska borgerlighetens utkant som antytt andra uppfattningar har aldrig fått gehör och Fredrik Reinfeldt har under hela sin tid som moderat partiledare och statsminister varit mycket tydlig i sitt konsekventa avståndstagande från allt vad SD står för.
Enigheten över partigränserna på den punkten är ett styrkebälte för svensk demokrati.