Men det som kan komma efter kriget är knappast något som liknar fred, i detta ords normala betydelse. Klanen al-Assad, och dess allierade, har med hjälp från Ryssland, Iran och libanesiska Hizbollah gjort som den gjort också vid tidigare tillfällen. Man lyckas behålla makten trots starkt folkligt motstånd, genom hämningslöst våld.
Det mest kända tidigare exemplet är hur man i februari 1982 förstörde centrala delar av storstaden Hama som svar på ett uppror som inspirerats av Muslimska brödraskapet. Uppskattningarna av antalet dödade varierar mellan 10 000 och över 30 000 människor. Nu är det östra delen av Aleppo, också en av Syriens viktigaste och största städer, som lagts i ruiner. Antalet dödsoffer kan ännu inte uppskattas, men de vittnesmål som kommer fram är fasaväckande.
När de olika rebellstyrkor som kontrollerat Aleppos östra delar nu besegrats eller drivits bort har regimen i Damaskus fått ett stort övertag vid de fredssamtal som kanske kommer. Ordet ”kanske” är på sin plats eftersom regimen hittills visat ett totalt ointresse av ens marginella eftergifter eller kompromisser och eftersom misstron mot regimen bland rebellgrupperna är lika totalt.
I regimens propaganda är alla dess motståndare terrorister, knutna till IS. Varför skulle man söka nå någon form av samförstånd med en motståndare av detta slag? Bland regimens motståndare finns förvisso både IS och andra terrorgrupper. Men där finns också mer ”moderata” grupperingar som med goda skäl betraktar al-Assadregimen som mördare. Varför skulle man visa en sådan regim det förtroende som det innebär att försöka förhandla fram en formel för framtida samexistens?
Förklaringarna till denna situation finns i Syriens historia. Landet är, som så många andra i denna del av världen, en delvis konstlad statsbildning. Gränserna drogs upp av fransmän och britter efter första världskriget utan större hänsyn till förhållandena på marken. Det var i Syrien som det panarabiska nationalistpartiet Baath uppstod – i teorin samma parti som styrde Irak före den amerikanska invasionen.
Partiet hade både kommunistiska och fascistiska drag och blev i både Syrien och Irak snabbt ett redskap för de klan- och familjegrupper som lyckades sätta sig på den politiska makten. I Irak blev Saddam Husseins regim ett instrument för landets sunnimuslimska minoritet att dominera över den shiamuslimska majoriteten. I Syrien blev familjen al-Assads regim det verktyg som den alawitiska religiösa minoriteten behövde för att kunna hävda sig mot den sunnimuslimska majoriteten.
Alawiterna var under lång tid en undertryckt och åsidosatt grupp som fick chansen till upprättelse genom att ledande företrädare gjorde politisk och militär karriär och kunde ta kontroll över den syriska statsapparaten. Rädslan för att förlora greppet igen och för att i så fall utsättas för brutal hämnd från extrema sunnigrupper förklarar mycket av de extremt hårda metoder som regimen har använt för att hålla sig kvar vid makten, decennium efter decennium. För att stärka sin legitimitet har man också sökt knyta andra minoritetsgrupper till sig.
Man tycks alltså, till mycket stor del beroende på det omfattande stödet från Ryssland, ha lyckats även denna gång. För Rysslands del är de etniska och religiösa konfliktytorna i Syrien knappast av större intresse i sak – men de ger en möjlighet att åter spela rollen som internationell stormakt, och framställa sig som ledande i kampen mot IS. USA under Obama har gett stöd till ”moderata” rebellgrupper men inte velat engagera sig fullt ut, efter Irakkriget. Och vad skulle man exakt ha gjort med aktörer av det slag som finns på plats i Syrien? Donald Trump tycks vara fullt nöjd med att ansluta sig till Rysslands och al-Assadregimens ”kamp mot IS”.
Men vad blir det för fred av detta? Regimen i Damaskus kommer att härska över ett land i ruiner.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör