Vad fattas mig för att jag ska bli "svensk"?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Friheten hade jag under barndomen definierat som trygghet, ro och skydd, något som saknades oss i mitt gamla hemland Irak. Men nu kunde jag känna mig trygg och börja drömma. Bara mina ambitioner och fantasi kunde sätta stopp för
vad jag kunde uppnå. I detta land står människan i centrum, speciellt den lyckligt lottade svenska medborgaren, tänkte jag. Att jag är född som kurd i ett arabiskt land, att jag är muslim eller kristen spelar ingen roll längre, för jag är nu svensk. I mitt nya hemland kan jag börja leva som en individ, med lika rättigheter och skyldigheter som majoriteten av folket i Sverige. Men med frihet kommer ansvar och det är mitt ansvar att göra mitt bästa för att bli en del av det svenska samhället, förändra det, förbättra det och njuta av det.
Samma dag jag fick medborgarskap visade jag stolt mitt medborgarbevis för en klasskompis. Han skrattade och sade: "Du är svensk endast på papperet! Inbilla dig inget mer." Jag ville inte tro honom. Nu har jag levt i Sverige i 16 år. Här har jag studerat, arbetat, betalat skatt och röstat i val, här har jag lärt mig att älska promenader i skogen och att fira midsommar, här har mina syskon köpt hus och deras barn blivit födda, och ingen av oss tänker frivilligt återvända till det gamla hemlandet, för Sverige är vårt hemland.
Men än i dag blir jag påmind om att jag inte är "riktig" svensk än. "Du är nästan svensk!", säger människor till mig när de vill berömma mig. "Du har svenskt medborgarskap, du är nästan svensk! Du pratar svenska obehindrat, då är du är nästan svensk! Du har jobbat som journalist här i Sverige, du är ju nästan svensk! Du har levt många år med en svensk flickvän, du är faktiskt nästan svensk!" Hela tiden undrar jag: Vad fattas mig för att bli "svensk"?
När jag skriver artiklar och framträder i tv- och radiodebatter händer det att jag utan förvarning blir presenterad som "journalist med muslimsk bakgrund", "själv muslim", "svensk-irakier" och så vidare. Min bakgrund förföljer mig när jag söker jobb, diskuterar samhällsproblem och samspråkar vid julbord. "Svenskarna" vill inte se vad jag gör och vill, utan endast vem jag en gång i tiden har varit.
Flera av mina släktingar tycker å andra sidan att jag med åren i Sverige blivit "för svensk". Du pratar som svenskar, tänker som svenskar, är känslokall som svenskar och ser på världen med svenskarnas naiva ögon.
Efter 16 år i Sverige är jag lika svensk som någon annan, tycker jag, men i andras ögon är jag varken svensk eller invandrare. Jag är fortfarande en människa utan land. Ena foten är i mitt nya hemland och det andra i det gamla. Hela tiden känns det att något fattas mig. Men vad?
Under barndomen lärde jag mig att den som inte kan vara trygg, kan inte heller vara fri. I dagens Sverige lever tiotusentals ungdomar med invandrarbakgrund som konstant känner den otrygghet jag känner ibland. De blir inte accepterade som "riktiga" svenskar. De blir inte fria människor i Sverige. De lever här utan att känna vilket fantastiskt land Sverige är. Utan att se vilka fria institutioner det svenska samhället vilar på.
Tyvärr, några av dessa ungdomar i sitt sökande efter en fast identitet, vänder Sverige ryggen och söker sin tröst i extremism och fanatism. Andra accepterar att de aldrig blir svenskar, ger upp och slutar bry sig om att förändra det svenska samhället. De lever sitt liv som "nästan" svenskar.
Friheten är underbar och våra lagar skyddar friheten. Men på sätt och viss är känslan av att vara fri fortfarande ett privilegium i Sverige. Friheten innebär också ansvar och det är hela samhällets ansvar att få sina medborgare att känna sig fria.