Av större betydelse är att det redan klockan 06.28 på annandagens morgon från försvarsdepartementets underrättelseavdelning utsändes ett epostmeddelande till bl a Lars Danielsson om att en sju meter hög flodvåg, som svept med sig allt i sin väg, drabbat bl a den stora turistorten Phuket i Thailand där omkring 20 000 svenskar fanns. Det talades om många dödade och skadade och ett svårt läge.
Den nyckelfråga som därmed inställer sig är följande: Vad, om något, av allt detta fick statsminister Göran Persson reda på när han talade med Lars Danielsson vid åttatiden på annandagens morgon?
Antingen fick statsministern tillgång till den information som fanns i meddelandet från försvarsdepartementet — och valde att trots det inte reagera utan låta annandagen ha sin gång. I så fall handlar det om en utmanande nonchalans och omdömeslöshet.
Eller så brydde sig Lars Danielsson av någon anledning inte om att förmedla den informationen och då faller kritiken tungt på honom själv. Frågan om han i så fall kan vara kvar som den i praktiken högste
tjänstemannen i statsrådsberedningen har redan ställts.
Det är bara Göran Persson och Lars Danielsson som vet vad som sades dem emellan, och det är omöjligt för någon annan att kontrollera. Men alldeles oavsett detta framstår det för varje något så när aktiv nyhetskonsument på annandagen som obegripligt att larmsignalerna om den stora katastrofen inte gick fram bättre till regeringskansliet.
Kabinettssekreterare Hans Dahlgren kom naturligtvis personligen mycket bättre ut från förhöret än Lars Danielsson. Därmed inte sagt att han inte i sin egenskap av UD:s högste chefstjänsteman fick sina tankeställare.
Den bild som tidigare etablerats av att tjänstemännen på "verkstadsgolvet" tidigt hade en klar och i stort sett korrekt bild av vad som hänt bekräftades. Dess värre bekräftades också tidigare intryck av att det brast allvarligt på chefsnivån.
Visst är en del poänger i kritiken en smula lättköpta när de kan plockas hem så här i efterklokhetens tecken. Visst kan man säga att annandag jul är nätt opp den mest ofördelaktiga dag som en katastrof kan inträffa. Och visst har de, främstsocialdemokrater, rätt som nu med en viss valhänt yrvakenhet säger att man inte kan begära att staten med blixtens hastighet skall kunna hjälpa sina olycksdrabbade medborgare var på jordklotet de än befinner sig.
Men dessa invändningar räcker inte särskilt långt. Om statsrådsberedningen och UD inte talar med varandra på hela dagen. Om kabinettssekreteraren inte ringer utrikesministern på hela dagen och om andra länder lyckades åtskilligt mycket bättre — ja, då finns det underlag för kraftig kritik. Och katastrofer har en benägenhet att komma när de kommer, och inte när vi är beredda.
I åratal har sakkunniga larmat om bristerna i regeringens krisorganisation, utan att något hänt. Ansvaret för detta faller tungt på statsministern, och ingen annan.