NÄR RUDY GIULIANI VALDES till borgmästare i New York 1993 inledde han, tillsammans med polischefen William Bratton, en mycket framgångsrik kamp mot brottsligheten i staden. Metoden vilade på tre ben, varav två blivit mycket omtalade och kopierade världen över: fler poliser och nolltolerans mot vardagsbrott.
Men många har missat det viktigaste inslaget i New York-kampanjen, det som gällde polisens organisation. Utan en ny ansvarsfördelning, med personligt ansvar ute i lokaldistrikten, uppbackat av veckorapporter från datasystemet Compstat, hade sannolikt hela kampanjen blivit ett slag i luften.
Ja, Sverige tycks faktiskt ha missat två av de tre delarna i framgångsreceptet. Vi har fått 4 000 fler poliser under 2000-talet, med de är inte organiserade för att klara upp brott. Och sannolikheten för att få hjälp med vardagsbrottslighet tycks bara minska. Dagens Nyheter rapporterar (19/9) om de 6 427 larm som polisen prioriterat bort under första halvåret 2011.
TIDIGARE I ÅR kom två nationella undersökningar om polisens arbete. Först den vanliga om uppklarningsprocenten för alla typer av brott, där utvecklingen i bästa fall stått stilla. Men sedan också Brå:s stora undersökning som visade på en ökad trygghet i Sverige. Se där, kommenterade ansvariga poliser och politiker, satsningen på fler poliser har gett utdelning trots allt.
Men trygghet är någonting man upplever, den grundar sig inte på fakta. Det är trots allt bara en liten andel av befolkningen som blir utsatta för brott. För de som inte utsatts har säkert tryggheten ökat bara av vissheten att poliserna blir fler. Justitieministrarna Thomas Bodström (S) och Beatrice Ask (M) har ju under det gångna decenniet intensivt debatterat polisstyrkan och i fjol anställdes den 20 000:e polisen i landet. Det handlar om en bräcklig trygghet, om polisen sedan inte förmår leva upp till förväntningarna.
Förklaringen att nya poliser måste ?bli varma i kläderna? innan det får genomslag i statistiken håller inte heller för en närmare granskning. De nya kommer in i en organisation som inte fungerar, där det, som Riksrevisionen konstaterade i fjol, tar i genomsnitt 117 dagar att slutföra ett misshandelsfall.
BEFRIANDE NOG TALAR INGEN NUMERA om bristande resurser till polisen, bara om hur de ska användas. Satsningar görs till synes lite här och där, senast häromdagen meddelades att 136 poliser avdelats till en nationell stryka som ska bekämpa seriebrott mot äldre och bostäder samt förstärka bevakningen under turistsäsongerna i fjällen och på Gotland.
Det låter bra, men svaren om hur det grundläggande polisarbetet, att ingripa mot och utreda brott, ska bedrivas låter vänta på sig. Någon av typen William Bratton som ny rikspolischef är knappast aktuell, däremot måste man besvara de grundläggande frågorna för all verksamhet: vad är målet och hur ska vi organisera oss för att komma dit?