Vad gör vi åt Åkesson?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Själv försvarade Helin publiceringen med att det är bra för demokratin att Sverigedemokraterna får visa sitt sanna ansikte. Ian Wachtmeister, (fd partiledare för Ny Demokrati) skriver på Newsmill att den massiva kritiken mot Sverigedemokraterna kommer från det politiska etablissemanget och inte från vanliga människor som länge tänkt samma tankar som Jimmie Åkesson, men inte vågat sätta ord på det.
Jag kan inte låta bli att fundera lite kring det påståendet. Tänker verkligen vanliga människor att de så kallade muslimerna ständigt ligger i bakhåll, beredda att våldföra sig på Sverige och allt det goda som svenskheten står för?
Som någorlunda välartad invandrare har jag den delikata positionen att jag ibland tas för något annat än just en invandrare, och därför förväntas nicka med eller i vart fall hålla tyst när främlingsfientliga ståndpunkter vädras framför mitt ansikte. "De där" behöver lära sig att man inte begår brott i det här landet. "De där" behöver veta att det är arbetslinjen som gäller här.
Jag blir såklart förbannad, indignerad. Lyckligtvis händer det inte särskilt ofta.
Inför varje val görs den ena opinionsmätningen efter den andra, men när vallokalerna har stängt och rösterna räknats sitter det politiska etablissemanget med hakan i golvet.
Röst för röst har Sverigedemokraterna fått ökat stöd och reellt inflytande i landets kommuner, medan de stora riksdagspartierna fortfarande tittar i taket och bedyrar sin ovilja att någonsin (tvi tvi) samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag vill verkligen tro att Wachtmeister har fel.
Jag gissar att Helin kanske hade en stilla förhoppning om att de större partierna skulle bemöta Åkessons inlägg, men han har istället mötts av kompakt tystnad.
Efter att ha läst artikeln ett par gånger vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt Åkesson. Vill någon ta debatten med Sverigedemokraterna, med ledaren Åkesson, och kan man göra det utan att bli kritiserad för att ta debatten på fel sätt? Tiger man ihjäl partiet intar de offerrollen och kan skörda nya framgångar av den anledningen.
Jag läste någonstans att partiet på senare dagar börjar likna sig själva vid yttrandefrihetens martyrer, men bjuder man in dem i debatten kan de ju misstas för att vara rumsrena, och det är de verkligen inte.
Tänk att det ska vara så svårt att göra rätt! Välformulerade förslag är alltid varmt välkomna.