Landets första fria presidentval utmynnade i en nedslående slutmatch mellan den fallna regimens anhängare och Muslimska brödraskapet. Mitt under pågående valspurt valde sedan det styrande militärrådet att utfärda en ny grundlagsdeklaration, som kraftigt beskar de folkvalda myndigheternas makt och självständighet, och gjorde den civile presidenten beroende av arméns stöd. Det var inget mindre än en militärkupp, kamouflerad som konstitutionsrevision. Parlamentet är upplöst, undantagslagarna återinförda under nytt namn, och allt tyder på att armén tänker försöka behålla kontrollen för överskådlig framtid, om än bakom en civil fasad.
En olycka kommer sällan ensam, och bakslagen för den egyptiska demokratirörelsen utspelar sig heller inte i ett politiskt vakuum. Över hela arabvärlden har 2011 års revolutionära framsteg fördunklats av ekonomiska problem, inre strider och politiska bakslag. För nyfödda demokratier är den ekonomiska krisen ingen god uppväxtmiljö.
Det syriska upproret har sugits in i en ond spiral av religiösa vendettor och internationell manipulation. Nu kallar till och med FN krisen för ett inbördeskrig. Den regionala maktkampen mellan USA, Gulfstaterna och Turkiet, å ena sidan, och Ryssland, Iran och Kina, å den andra, höjer insatserna för alla sidor och stärker de mest hökaktiga fraktionerna inom både oppositionen och regimen. Resultatet är förskräckande. Visst håller den syriska diktaturen på att vittra bort – men övriga nationen faller sönder mycket snabbare. Om utvecklingen fortsätter i rådande riktning väntar en katastrof, inte bara för Syrien, utan för regionen som helhet.
I Libyen må den internationella insatsen vara över sedan länge, men inte de politiska spänningar som utlöstes av diktaturens fall. Ett drygt halvår efter Moammar al-Gaddafis död finns fortfarande ingen fungerande regering. Nationella övergångsrådet åtnjuter visserligen FN-erkännande och relativt bred legitimitet för sin nya regering, men saknar kontroll över de väpnade grupper som fällde diktaturen. Det gäller särskilt i västra Libyen, där huvudstaden Tripoli förvandlats till ett lapptäcke av tungt rustade rebellmiliser. Nyligen rapporterades exempelvis häftiga strider kring Tripolis internationella flygplats och svåra klankonflikter har blossat upp i södra Libyen.
I Tunisien är läget bättre, men knappast förtroendeingivande. Efter ben Alis fall i januari 2011 har tunisierna kommit längre på vägen mot demokratisering än i någon annan arabisk stat. Det finns ett folkvalt parlament och det har utsett en demokratiskt sinnad president, den tidigare dissidenten el-Moncef el-Marzouqi. Men samtidigt hopar sig de ekonomiska problemen i revolutionens spår. Dessa socioekonomiska spänningar ger i sin tur näring åt en destruktiv missnöjespolitik, och gynnar de intoleranta religiösa krafter som frigjordes av den sekulära diktaturens fall. Nyligen skördades dödsoffer i kravallerna där så kallade salafister – ultraortodoxa islamister – protesterade mot en konstutställning som ansågs överträda anständighetens gränser. Tunisien hotas knappast av kollaps för några oregerliga demonstrationers skull, men på lång sikt kan kombinationen av permanent ekonomisk kris och politiska spänningar bli mycket besvärlig att hantera.
Men bilden är knappast nattsvart. De värsta farhågorna, om krig och statskollaps i stor skala, har inte besannats. Viktiga frihetliga reformer har genomförts också av de regimer som klängt sig kvar vid makten – därtill har de varit nödda och tvungna – och Mellanösterns despoter lär framgent ta folkviljan på större allvar än någonsin tidigare. Arvet från 2011 års revolutionsvåg kommer att leva lång tid framöver, och minnet av upproren vara lika inspirerande för arabvärldens demokrater som skräckinjagande för dess diktatorer. Må det så förbli.