Svenska Dagbladets rapport om incidenten med de ryska bombplanen är en av flera orsaker. Till dess vi läste att flygvapnet hade tagit påskledigt, levde nog många av oss med uppfattningen att Sverige alltid hade en stridsplansrote i beredskap för att möta flyg som skulle kunna inkräkta på vårt territorium.
Den massiva kritiken mot statsministern när han förklarade att försvaret var ett ”särintresse” placerade honom, tydligt oförberedd, i den säkerhetspolitiska skamvrån och gav en del gratispoäng till socialdemokraterna.
Så följde den opinionsundersökning som redovisade att 83 procent av svenska folket inte tror att vi kan försvara landet. Trots att försvarsministern och försvarsberedningens ordförande båda lojalt dansade ut på arenan till finansdepartementets valsmusik och förklarade att vi levde i den säkraste av världar, stod det alldeles klart att ÖB:s uttalande om att vi bara kunde försvara ett begränsat område i en vecka, hade fått ett fullt genomslag i opinionen. Man kan också förmärka ett gny bland moderata gräsrötter, även om man inte vet vad kommunalråden säger om försvarsfrågan mellan skål och vägg. Särskilt entusiastiska är de nog inte.
Jag tror dock att försvarsberedningens inre liv just nu är det stora bekymret för Reinfeldt. Ett första betänkande skall publiceras i juni och det förefaller som om både Folkpartiet och Kristdemokraterna är beredda att reservera sig, om inte det säkerhetspolitiska läget beskrivs på ett sätt som bäddar för ökade anslag till försvaret.
I det läget är det sannolikt att Socialdemokraterna reserverar sig på ett sätt som markerar en samhörighet med alliansens inre försvarsuppror. Centerpartiet har varit otydligt i försvarsfrågan men ansluter sig troligen till Kristdemokraternas och Folkpartiets ställningstagande. Det innebär att försvarsberedningen, om den helt dansar efter Anders Borgs pipa, lägger ett förslag där Moderaterna ensamma hamnar i den försvarsfientliga fållan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Även om försvarsfrågan inte är så laddad att den spräcker alliansen, skulle ett sådant resultat av försvarsberedningens arbete bli ohanterligt för moderaterna. Vad vi nu ser är därför en krishantering, där statsministern är beredd att stoppa in precis så mycket pengar som krävs för en nödtorftig borgerlig enighet och förhindrar att Socialdemokraterna framställer sig som det enda parti som kan ta ansvar för landet.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.