Under natten mot tisdag utbröt strider i Tjetjeniens två grannrepubliker Ingusjien och Dagestan. Den tjetjenske gerillaledaren, Aslan Maschadov, förklarar att striderna är det första ledet i en ny taktik från tjetjenernas sida.
De ska hädanefter ägna sig mindre åt sabotage och i stället koncentrera sig på militära handlingar, en taktik som lär bidra till att destabilisera regionen ytterligare.
Kaukasus har ett unikt geografiskt läge mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, som bidrar till regionens etniska splittring. På en yta mindre än Sverige talas över 50 språk och fyra världsreligioner finns representerade bland de omkring 25 miljoner invånarna.
Dessa faktorer gör tillsammans att risken för konflikter är överhängande i varje givet ögonblick. Tjetjenerna som är ungefär en miljon till antalet och därmed den största etniska gruppen, har kämpat för självständighet sedan kommunismens fall.
Under det första kriget som pågick mellan 1994 och 1996 var målsättningen för tjetjenerna att skapa en självständig, demokratisk stat med mänskliga fri- och rättigheter. Man hoppades på hjälp från väst, men den uteblev.
När det andra kriget bröt ut 1999 förklarade tjetjenerna i stället att det var fråga om jihad, ett heligt krig, och de muslimska bröderna i Afghanistan bistår sedan dess med vapen. Fram till i dag har striderna främst utkämpats i Tjetjenien, men terrorhandlingar, framför allt i Moskva, har varit ett frekvent inslag i självständighetskampen.
Moskva däremot är av åsikten att man för en kort antiterroristkampanj i området. Varför drar det då ut på tiden? Till största delen beror det på att Putin i själva verket inte har något att vinna på att få ett slut på konflikten.
För det första drar den fokus från Putins inrikespolitiska agenda och stärker hans roll som den starke, beskyddande ledaren som Ryssland efterlyste under Jeltsins styre. För det andra kan ett stabilt Kaukasus bli en betydande oljeproducent som konkurrerar med Ryssland.
Det är dock inte den bilden Putin väljer att kabla ut i den numera hårt censurerade ryska televisionen. Redan 2000 förklarade han att upproret var så gott som över och att lugn och stabilitet var på väg att återvända till Kaukasus. Fyra år senare kan vi konstatera att konflikten har börjat sprida sig till de angränsande republikerna. Det ingick säkerligen inte i Putins plan.
Det är illa nog att västvärlden har låtit Putin göra som han vill i Kaukasus de senaste tio åren. Frågan som uppstår nu är vilka medel han kommer att ta till i sin strävan att kontrollera områdets framtida utveckling.