Bildandet av Alliansen inför valet 2006 är den mest omvälvande händelse som ägt rum i svensk politik på mycket lång tid. I förlängningen kan det tätare samarbetet mellan de borgerliga partierna resultera i nya partibildningar. Den politiska kartan håller på att ritas om.
Det är överraskande hur hindersfritt Alliansregeringen tycks fungera. Historien är full av exempel på hur riksdagens icke-socialistiska partier misslyckats med att dra jämnt. Den borgerliga perioden på 1970- och 1980-talet var full av motsättningar, regeringsombildningar och öppna konflikter. Fyrklöverregeringen på 1990-talet innebar också tandagnisslan och missnöje mellan partierna. Minns exempelvis hur Olof Johansson (C) stormade ut ur regeringen efter beslutet att bygga Öresundsbron.
Hittills har inte Alliansen drabbats av samma öde. Den här gången finns det uppenbarligen en starkt grundad övertygelse bland partiledarna att till varje pris hålla ihop samarbetet.
Alliansen är på många sätt en framgångshistoria. Förutom att hålla ordning i regeringen har man också lyckats hålla ordning i statsfinanserna. Svenskarna förknippar inte längre borgerliga regeringar med instabilitet. Ett stort frågetecken är dock vad som följer efter Alliansens första mandatperiod.
För Moderaterna har Alliansen inneburit en fantastisk möjlighet att positionera sig som det statsbärande partiet i politikens mittfält. Det finns en tydlig agenda som går ut på att partiet ska bli den dominerande kraften i svensk politik. Moderaternas snabba tillväxt har skapat akut syrebrist på den borgerliga planhalvan. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kippar efter andan och ser ut att vara på väg mot katastrofalt usla valresultat. När det handlar om partiernas överlevnad är det nog en klen tröst att man belönats med ett antal ministerposter. Varje gång partierna vågar sig på att utmana Moderaterna i någon fråga anklagas man dessutom för illojalitet.
Grundmodellen att låta partierna muta in olika politikområden förklarar åtminstone en del av mittenpartiernas svårigheter. Det intryck som förmedlas är att Moderaterna tar hand om helheten medan de övriga partierna förvandlats till en sorts intresseföreningar för olika sakområden.
Alldeles nyss konkurrerade mittenpartierna med Moderaterna om att erbjuda heltäckande politiska program. För Folkpartiets del räcker det att gå tillbaka till 2002 när Lars Leijonborg försökte rycka åt sig den borgerliga ledartröjan från dåvarande moderatledaren Bo Lundgren. Leijonborg var dessutom en hårsmån från att lyckas. I dag nöjer man sig i stället med en tillbakadragen roll.
Det finns ett par tänkbara scenarier för den närmaste framtiden. Oavsett om Alliansen vinner valet eller inte borde det vara så att krismedvetandet är tillräckligt stort i mittenpartierna för att man ska börja värna den egna profilen. Det betyder i så fall att man hittar tillbaka till de historiska rötterna och att Alliansen får lösare former.
Ett annat tänkbart utfall är att samarbetet fördjupas. Partierna närmar sig varandra till den punkt där det blir meningslöst att hålla liv i fyra partiorganisationer. Allt hänger på hur medlemmarna ser på utvecklingen. Är man beredda att helt stryka flagg för att på så vis stärka Alliansen och utmanövrera Socialdemokraterna, eller handlar det i stället om att värna mångfalden och rädda sina respektive rörelser från sotdöden? Finns det möjligen en dold opinion internt i partierna som ifrågasätter hur Alliansen fungerat?
Motsättningarna inom och mellan blocken har visserligen avtagit i styrka. Däremot vore det ett misstag att helt räkna bort exempelvis motsatsförhållandet mellan liberalism och konservatism. Det är inte säkert att väljarna skulle välkomna en borgerlig likriktning. Inte minst skulle det innebära att man lämna fältet öppet för nya uppstickare och att Miljöpartiet tar över gamla mittenväljare.
Ett tredje alternativ är att Centerpartiet och Folkpartiet slås ihop till ett parti. På pappret ser det ut som en lämplig allians. Man har kompletterande väljargrupper (Folkpartiet är starkt i städerna med Centerpartiet är stora på landsbygden). Samtidigt är det ett projekt som misslyckats tidigare. Möjligheterna att bättre hävda sig mot Moderaterna kanske kan uppväga det som brukar ses som hinder för en sammanslagning.