Beskedet nyligen om att Astra Zeneca lägger ned sin forskningsavdelning i Södertälje, och att 1 200 anställda därmed mister jobbet, har skapat stora svallvågor i Sverige. Uppsalaborna minns Pharmacia, storföretaget som fusionerats, köpts upp och sedermera försvunnit. Ser vi nu början till slutet för den stolta svenska läkemedelsindustrin?
Svaret måste ändå bli nej. Den medicinska forskningen pågår som tidigare och är konkurrenskraftig, till och med mycket konkurrenskraftig, ur ett internationellt perspektiv. Men däremot ser vi sannolikt slutet för stora läkemedelskoncerner med säte i Sverige – med tillhörande forsknings- och utvecklingsavdelningar med tusentals anställda.
Läkemedelsindustrin är fortfarande mycket viktig för näringslivet i Uppsala kommun, trots att Pfizer, som tog över Pharmacia, numera är borta. Särskilt om man också räknar in medicinteknikföretag står branschen för en stor andel av de anställda i den privata sektorn i kommunen.
Störst är den globala koncernen GE Healthcare (med 1 225 anställda i Uppsala 2010), följt av Fresenius Kabi (725), Phadia (425), Q-Med (375), S:t Jude (175) och Kemwell (175). Därunder finns en lång rad företag som vill upp, till exempel Orexo, Oasmia och Sensidose. Lägger man till Läkemedelsverkets 575 anställda och den omfattande medicinska forskningen så framträder en stad som är starkt präglad av människans sjukdomar och förmågan att bota dessa. Även utan Pharmacia.
En av drivkrafterna för de många små läkemedelsbolagen är förstås att hitta ett nytt Losec, en produkt som nästan på egen hand kan skapa ett framgångsrikt storföretag som Astra. Men vägen dit är lång och full av fallgropar. Även om man har en substans som är lika bra som magsårsmedicinen Losec, är det långt ifrån säkert att man lyckas gå hela vägen.
Det har blivit allt dyrare att utveckla läkemedel. Att genomföra de studier som krävs för godkännande av Läkemedelsverket i respektive land tar ett antal år. De forskningsresurser som krävs är stora och måste sedan kompletteras med marknadsföring för att tala om att produkten finns, och med juridisk expertis för att bevaka rättigheterna till medicinen.
Allt detta kräver riskvilligt kapital, något som med tiden blivit allt svårare att komma över. Läkemedel är en långsiktig och mycket osäker bransch. Om det verkligen är ”ett nytt Losec” man tagit fram vet man oftast först efteråt.
Men drömmen om att göra människosläktet friskare, att till exempel hitta ett botemedel mot cancer, är även fortsatt en mycket stark drivkraft. Läkarutbildningarna fortsätter att locka duktiga studenter och den medicinska forskningen går oförtrutet vidare. Men själva kommersialiseringen av produkterna har gått in i en ny fas i städer som Uppsala och Lund.
Thomas Hedner, professor i klinisk farmakologi i Göteborg, har sadlat om till ekonom och i sin avhandling vid Linköpings universitet studerat läkemedelsindustrin. Han pekar på en omvandling som pågått i ett par decennier och som han tror kommer att fortsätta. Trenden går mot att små, innovativa företag tar fram mediciner som säljs i halvfärdigt skick till någon stor koncern. De globala företagen ägnar sig kliniska prövningar, slutförädling och försäljning på marknaden.
Med detta perspektiv ligger Uppsala mycket väl framme. Det är länge sedan lovande medicinforskare i Uppsala drömde om ett jobb på Astras forskningsavdelning i Södertälje, om man någonsin gjort det. Fokus ligger i stället på att utveckla bra mediciner och, om lyckan står en bi, att lyckas sälja rättigheterna eller företaget och tjäna en rejäl summa pengar.
Ett orosmoln är att bolag som Q-Med, Phadia och S:t Jude (tidigare Radi Medical) tappat ett antal hundra anställda på senare år. Och arvtagarna i den mellanstora företagsklassen är ännu inte utsedda. Men om bara kommunen fortsätter att ge bra förutsättningar för företagande kommer de att komma. Och Uppsala fortsätter därmed att vara en livlig stad för läkemedelsindustrin även under detta sekel.