Vem blir det? Det är inte bara socialdemokrater som nu hett diskuterar vem som ska bli partiets ordförande. De som möjligen skulle kunna veta något säger ingenting. Och i enlighet med partiets oskrivna regel anmäler sig ingen kandidat.
Partiet delas traditionellt upp i en vänster- och en högerfalang. Vänstersidan brukar tala om partiets ”rötter”. Men samhället ser inte ut som det gjorde när partiets rötter kom till. Man behöver bara nämna globaliseringen och tjänstesamhället för att inse det. De nya väljare i mitten, vilkas stöd krävs för att partiet ska kunna regera, tilltalas sannolikt inte av en tillbakablickande politik.
Det främsta namnet på vänstersidan tycks vara Veronica Palm, ung, skarp och en skicklig debattör. Men hon skulle sannolikt skrämma bort de mittenväljare partiet behöver.
På högersidan finns flera kandidater. Thomas Östros är både erfaren och kunnig. Men han var så nära lierad med Mona Sahlin att hans chanser måste anses små.
Mikael Damberg är en ung, kunnig politiker men är nog alltför lågmäld och lite känd för att kunna ta ordförandeposten. Sedan finns ju Stefan Löfven, Metalls respekterade ordförande, både nytänkare och realist, men kanske alltför lite insatt i de politiska irrgångarna.
Någon förnyelse av politiken är nog inte att vänta om någon i den här falangen blir ordförande. Då blir det snarare ungefär som Mona Sahlins politik före det rödgröna samarbetet, alltså på många punkter rätt likt regeringens men mer om rättvisa och sociala rättigheter. Makten är det viktigaste.
I mitten finns Sven-Erik Österberg. Han är kunnig, respekterad och har lång erfarenhet av politiken. Som Socialdemokraternas gruppordförande i riksdagen har han lärt den svåra konsten att åstadkomma kompromisser mellan höger och vänster i partiet. Men hans framtoning är grå och han gör sig inte särskilt bra i tv. Hans kunskaper om utrikespolitik har inte testats.
Så vem blir det? Min gissning i dag är Sven-Erik Österberg, eftersom partiet nu behöver lugn och ro efter alla stridigheter. Vänsterfalangen är alltför stidslysten och högerfalangen har svårt att få partiet med sig. Sven-Erik Österberg kan bli en lämplig övergångslösning i avvaktan på att någon av de yngre kandidaterna slår sig fram. I morgon kan läget förstås vara ett annat.
Vad kommer då att hända med det socialdemokratiska partiet? Kriser i samband med byte av partiledare är ingenting ovanligt i andra partier, men inom socialdemokratin är det en revolution. Bara att Mona Sahlin avgick efter knappt fyra år skapar i sig en kris. Två rejäla valnederlag på raken är också en chock. Socialdemokraterna har förvandlats till ett vanligt parti.
Nästan fyra år återstår till nästa val 2014 och till dess kan mycket hända. Men socialdemokratin kommer nog aldrig mer att bli ett statsbärande parti som i gamla tider.