År 2010, då Frankrike slänger ut romer, råkar vara det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det är inte så lite cyniskt av ett av Europas rikaste länder att ge sig på de allra fattigaste och mest marginaliserade EU-medborgarna, just när fattigdomsbekämpning står på agendan som ett av EU:s viktigaste åtaganden.
Även i Sverige har migrationsminister Tobias Billström (M) ifrågasatt tiggande romer, och kommunalrådet Göran Dahlström (S) i Katrineholm har kört dem på porten. Allt detta sker i bjärt kontrast mot vackra EU-ord om att ”främja dialoger” och ”hitta nya vägar”.
I sin resolution 15 november 2007 om kartläggning av den sociala verkligheten betonade Europaparlamentet att stärkt social sammanhållning samt utrotning av fattigdom och social utestängning måste prioriteras politiskt i unionen.
Målet för Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning är att öka allmänhetens medvetenhet och att blåsa liv i EU:s och dess medlemsstaters politiska engagemang i frågan. En utvärdering kommer förhoppningsvis att visa hur länderna har lyckats.
Sverige har som ett huvudmål ”kunskaps- och opinionsbildning för att medvetandegöra allmänhet, politiker och beslutsfattare, lokalt, regionalt och nationellt” om problemen. Så här i slutet av oktober 2010 kan man nog konstatera att det svenska ESF-rådet – en statlig myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet – inte tycks ha nått fram. Valår kan inte vara hela förklaringen till att det Europeiska året 2010 för bekämpning av fattigdom och social utestängning alltjämt förefaller okänt för de allra flesta.
Frågan är angelägen. I Europa ligger den relativa fattigdomen på 16–17 procent, vilket motsvarar över 80 miljoner européer. Sverige har en mindre andel relativt fattiga, 11 procent – det vill säga de som har en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Fem procent av svenskarna lever i absolut fattigdom, det vill säga under normen för skälig levnadsnivå. Andelen absolut fattiga har minskat i Sverige de senaste decennierna, medan andelen relativt fattiga har ökat. Ett tredje mått på fattigdom är andelen hushåll i långtidsarbetslöshet.
Fattigdom är inte helt lätt att definiera. Att den relativa fattigdomen ökar betyder att inkomstskillnaderna ökar, men inte nödvändigtvis att de fattigaste har fått det sämre i absoluta siffror. Och människor som lever i social utestängning kan finnas på olika nivåer i samhället. Totalt sett kan man dock konstatera att de mest utsatta är barn, unga, studerande, unga vuxna, ensamstående mammor och invandrare.
Hur ska man då råda bot på fattigdomen i Europa och i Sverige? I varje land måste det förstås finnas rimliga skyddsnät och utjämnande transfereringar som barnbidrag, försörjningsstöd eller motsvarande lättnader. Men man måste också noga studera rötterna till problemen och vad som faktiskt kan skydda mot fattigdom. Den starkaste skyddsfaktorn är enligt svenska socialstyrelsen ”frånvaron av skolmisslyckande”. Ju tidigare man bryter sin utbildningskedja, desto sämre framtidsutsikter får man. En skola som med rätt motivation och stöd lyckas hålla kvar sina elever torde alltså minska nästa riskfaktor, arbetslöshet – den främsta orsaken till den kraftiga ökningen av relativ fattigdom bland unga vuxna i Sverige under 2000-talet. Mindre rigida anställningsvillkor skulle här kunna gynna ungdomar och invandrare och minska utslagningen.
Men om vi likt franske presidenten Sarkozy och italienske premiärministern Berlusconi rider på fördomar, räcker inte regler. Fattigdom och utslagning är inte enbart politikers och myndigheters åtaganden. Var och en måste ta ansvar om världen ska förändras. Journalister har ansvar att ge utestängda en röst. Arbetsgivare har ansvar att minska diskriminering vid anställningar. Och så vidare.
Det är hög tid att EU-kampanjen nu når ut, som via de svenska länskonferenserna i dag. Men inte heller dessa har lyckats ända fram: nio av dem måste ställas in på grund av för få deltagare. Var är då engagemanget och dialogen, och hur ska kunskapsbildningen ske?