LO:s grundläggande problem – som även kommer att bli den nya ordförandens största utmaning – är att de 1,5 miljonerna kunde ha varit betydligt fler, om alla potentiella medlemmar valt att gå med i sitt fackförbund.
Tiden när inträdet på arbetsmarknaden var synonymt med fackligt medlemskap är förbi. Framför allt är det de yngre som vänder facket ryggen. Numera måste LO:s 14 förbund förtjäna sina medlemmar. Det vet naturligtvis de fyra kandidaterna: Tobias Baudin, förste vice ordförande i Kommunal; Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot; Jan-Henrik Sandberg, ordförande i Pappers; och Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för ABF och före detta SSU-ordförande.
En LO-ordförande basar dock inte bara över löneförhandlingar. Utmärkelsen innebär även en direktbiljett till Socialdemokraternas verkställande utskott. Bandet mellan S och LO – som knyts ihop ytterligare av att LO stödjer S ekonomiskt och att den nyvalde S-ordföranden har ett förflutet som Metallordförande – har länge ifrågasatts. Under de senaste åren har symbiosen blivit allt svårare att motivera, då bara drygt hälften av LO:s medlemmar stödjer Socialdemokraterna.
Därför borde ett naturligt vägval för nästa LO-ordförande vara att ta ett tydligt steg bort från partipolitiken och i stället fokusera på fackets huvudområden: löner, arbetsmiljö och arbetsvillkor. Så verkar dock inte kandidaternas tankar gå. Enligt tidskriften Fokus förespråkar ingen av dem en distansering från partiet. Tobias Baudin fastslår på DN Debatt (30/3) att LO-medlemmarnas vardag påverkas av beslut som avgörs i politiska församlingar och inte i fackliga förhandlingar. Därav drar han slutsatsen att LO ska börja debattera både barnomsorgens öppettider och kvaliteten inom äldreomsorgen.
Han har naturligtvis rätt i sin problemformulering. Precis som alla andra i Sverige påverkas LO-medlemmar av politiska beslut. Däremot missar han att det inte är säkert att människor inom vitt skilda yrken, i olika delar av landet, och med mycket varierande livssituationer, har samma politiska prioriteringar, bara för att de är medlemmar i ett LO-förbund. Utöver hyggliga arbetsvillkor och en bra reallöneökning är det tvärt om rent av troligt att vårdbiträdet i en Göteborgsförort har helt andra önskemål än byggnadsarbetaren i Luleå eller metallaren i Gävle. Men det betyder inte att alla inte ska känna sig välkomna i LO, vilket kan bli verklighet om LO ger sig allt för långt in i politiken.
Om så blir fallet – och fler väljer att stå utanför facket – är det inte bara ett problem för LO, utan för hela den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen bygger på att löner och arbetsvillkor görs upp mellan arbetsmarknadens parter, vilket i sin tur bygger på att de anställda är med i facket. Om de flesta inte är det blir det svårt att hävda att båda parter var representerade under förhandlingarna och i förlängningen kan det i så fall bli nödvändigt att hitta en annan modell än den som har tjänat Sverige väl i många år.
Här följer LO-ordförandens andra stora utmaning: sammanhållningen. Under de senaste 15 åren har Industriavtalet varit ledande för svensk lönebildning, vilket har lett till betydande reallöneökningar för breda löntagargrupper. Numera ställer sig dock inte alla förbund nödvändigtvis bakom avtalet och fördelningen av jämställdhetspotterna har lett till oenighet.
Nyckeln till LO:s överlevnad är att majoriteten av alla potentiella medlemmar går med i facket. Inte för att de nödvändigtvis känner solidaritet med ett rätt diffust kollektiv, utan för att de anser att det egna fackförbundet har någonting att erbjuda just dem. Att i det läget fläta sig ännu tätare samman med Socialdemokraterna, när en fjärdedel av LO:s medlemmar röstade på alliansen 2010, är inte rätt väg att gå.