Ledare: Vad händer om universitet och högskolor drivs i stiftelseform?

Det låg nästan i luften att regeringen skulle retirera i frågan om högskolestiftelser. Vid det seminarium som ägde rum på Uppsala universitet häromveckan framgick det tydligt av inläggen från statssekreterare Peter Honeth att förslaget inte är det som regeringen helst hade velat lägga fram. Och i fredags meddelade Utbildningsdepartementet att frågan måste utredas ytterligare. Det kan handla om ett halvår, kanske ett år. I verkligheten kan det nog bli ännu mer.

Det är ett klokt beslut. Kritiken inom universitetsvärlden är stark. Förhoppningarna om en utökad autonomi har varit stora, i synnerhet efter den så kallade autonomiutredningen 2007.

Men tankarna om en ny offentligrättslig form för universitet och högskolor har stött på patrull. Utvägen har då blivit det stiftelseförslag som alltjämt remissbehandlas. Men förslaget väcker oro och frågor – något som tydligt har framgått av debattartiklar bland annat i UNT. Det är naturligt. En så vittomfattande förändring, som därtill i princip är oåterkallelig, bör inte genomföras utan brett stöd av dem som berörs. Och det stödet tycks inte finnas.

Universitet och högskolor i Sverige drivs i myndighetsform. Det är inte den bästa tänkbara ordningen. Fristående universitet skulle kunna agera på ett helt annat sätt inte minst på den internationella arenan.

Men frågan har betydligt fler aspekter än bara dem som berör universitetens förhållande till statsmakten. Autonomi för universitetens styrande organ är naturligtvis viktig. Men den mest väsentliga frihetsfrågan gäller alltid friheten för forskare, lärare och studenter.

Kritikerna menar att det oberoende som beskrivs i departementsskrivelsen till stor del är en illusion. De tilltänkta stiftelserna ska inte ha något eget kapital och verksamheten förutsätts även i fortsättningen följa de krav som i dag ställs på statliga universitet och högskolor. Kanske är detta i sak rimligt – om staten står för pengarna så vill staten naturligtvis också ha inflytande – men det är då heller inte längre fråga om autonomi i den mening som ursprungligen avsågs.

Vi har i dag två stiftelsedrivna högskolor – Jönköpings högskola och Chalmers i Göteborg. I båda dessa fall har verksamheten lagts i ett aktiebolag under respektive stiftelse. Man måste räkna med att detta mönster kommer att överföras till fler högskolor om stiftelseförslaget går igenom.

Rektors roll blir därmed en vd-roll och de kollegiala beslutsorgan som är det typiska för universitet och högskolor sådana vi hittills känt dem förvandlas till något annat. Vi får ett annat normsystem än det som hittills har setts som en garanti för den högre utbildningens och forskningens integritet, självständighet och förmåga att kritiskt belysa olika företeelser i samhället. Företag är viktiga och ett fritt samhälle behöver fria företag, men forskning och högre utbildning måste med nödvändighet följa en annan logik än företagandets.

Man kan säga att det kommer att vara upp till de enskilda högskolorna att avgöra i vilken utsträckning dagens beslutsformer ska förvandlas till något som är mera ”kommersiellt”. Men även om detta är sant så ligger det i farans riktning att styrformer som mer hör hemma i affärsvärlden än i universitetsvärlden blir allt vanligare.

Det är inte en önskvärd utveckling. Att myndighetsformen inte är idealisk för den högre utbildningen och forskningen betyder inte att aktiebolagsformen är mer lämplig.

Det förslag som nu är ute på remiss motsvarar inte de tankar om självständiga universitet som tidigare diskuterats. De hittills ganska få som uttalat sig positivt om stiftelseförlaget har troligen inte insett detta. Men det är inte rimligt att av politiska prestigeskäl hålla fast vid ett förslag som inte motsvarar det man från början ville åstakomma. Det betyder inte att man bör nöja sig dagens situation. Olägengheterna med myndighetsformen finns kvar, men de kan inte lösas på detta sätt.

Utbildningsminister Jan Björklund säger att det inte är invändningarna mot stiftelseidén i sig, utan helt andra frågor, som lett till reträtten. Hur det än förhåller sig med den saken så finns nu möjlighet att åter tänka efter vad självständiga universitet egentligen bör vara.