Vad händer på Akademiska?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det finns dock många "känsliga" avdelningar säger en ansvarig; detta är långt ifrån den enda. Många av oss känner nog ändå mänskligt sett att när svårt sjuka barn drabbas är gränsen nådd - barnens sjukvård måste helt enkelt fungera, de måste ha det så bra som möjligt under svåra omständigheter.
För några månader sedan var det en annan mycket tung avdelning på Akademiska som stod i centrum, när sköterskor på intensivvården, där livshotande tillstånd dagligen och stundligen behandlas , inte orkade längre. Återigen var det förändrad arbetstid och konflikt om ledigheter som ledde till starka reaktioner. Sjukhusmaten, som för patienterna är en viktig del av livskvalitet och vård, lagas numera inte på plats utan sämre och nästan lika dyrt tio mil bort i Västerås, efter beslut som förefaller grundas på misstag.
Sjukhuset verkar i en politiskt styrd organisation. Grupper med olika slags självförståelse, uppdrag och normer ska här samverka för att åstadkomma bästa tänkbara sjukvård. Politiker, den medicinska professionen (läkare, klinikchefer) och administratörer på toppnivå i Uppsala landsting har emellertid - enligt en studie jag själv gjorde för ett antal år sedan - lågt förtroende för varandra. Kommunikationskanalerna är bristfälliga, faktiska forum för gränsöverskridande möten få och följden var ömsedig oförståelse, misstänksamhet och maktkamp. I denna kamp finns självklart också budgetfrågor med som en intregrerad del.
"Självklart är det så i en organisation med så starka krafter" säger någon. Inte alls. Östergötlands landsting, som också fanns med i min studie, kännetecknas av en helt annan förtroendekultur, medvetet uppbyggd sedan decennier. Kommunikation och personlig kontakt (men inte alltid samförstånd) är nycklarna. Där förekom baksidor, men mitt huvudsakliga intryck var en landstingsorganisation som gick i takt. Politiska beslut kunde genomföras, budget hållas och patientinflytande efterfrågades.
Jag är tillräckligt garvad för att veta att svaret på kritik av det slag jag här framför är att jag "inte har hela bilden", "inte känner till" de närmare omständigheterna. Nej, förvisso inte, och det kan ingen utomstående egentligen göra. Men att ett steg mot minskade problem är att arbeta aktivt för att förbättra samarbete och organisationsklimat inom Uppsala landsting är jag övertygad om. Och stå för att sjuksköterskor som arbetar på emotionellt och mentalt särskilt tunga avdelningar ska ha de särskilda arbetsvillkor som krävs. Differentiering är ofta mer rättvist i förlängningen än enfaldig likriktning.
Li Bennich-Björkman