Vem vinner på jämställdhet? Mest uppenbart gynnas individen och dess frihet – oberoende av kön – av att leva i en miljö där hen tillåts utgå ifrån sina egna personlighetsdrag, egenskaper och drivkrafter. Men också samhället som helhet gynnas.
Att kvinnors potential på arbetsmarknaden inte får fullt genomslag påverkar nämligen tillväxtmöjligheterna och BNP-siffrorna negativt. Orsaken är enkel att se: Om hälften av det samlade kunnandet och kompetensen hålls tillbaka är det oundvikligt att utvecklingen blir lidande.
I rapporten Women, Work, and the Economy: Macroeconmic Gains from Gender Equity (september 2013) tittar anställda vid Internationella valutafonden (IMF) närmare på jämställdheten ur ett internationellt perspektiv. En genomgång av aktuell forskning och statistik på området görs – och en diskussion förs kring vilka potentiella åtgärder som kan ha betydelse för att öka jämställdheten. Det material som presenteras är både oro- och tankeväckande.
Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle har kommit olika långt i olika delar av världen. I stort går den hand i hand med övriga socioekonomiska framsteg. Men även i världens rikaste och mest utvecklade länder, som ingår i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), är utmaningarna betydande.
Exempelvis lägger kvinnor i medeltal 2,5 timmar mer på obetalt hushållsarbete per dag än män. Kvinnor jobbar även deltid i betydligt större utsträckning, på grund av de får bära ett större ansvar för familjen. Vidare är medianlönen i snitt 16 procent lägre för kvinnor än för män i OECD-länderna. Slutligen är endast 25 procent av de företagare inom EU som har en eller flera personer anställda kvinnor.
IMF-panelen framhåller ett flertal metoder för att motverka det kvinnliga utanförskapet på arbetsmarknaden. Bland annat pekar man på betydelsen av bra och billig barnomsorg och individualiserad inkomstbeskattning. Man betonar även vikten av att motverka diskriminering och begränsande normsystem, genom lagstiftning och utvecklande av olika jämställdhetsorgan. Mycket av det som förespråkas känns igen från olika reformer som redan har genomförts i Sverige. Och Sverige har kommit långt, internationellt sett. Men fortfarande är vi långt ifrån ”där”.
Enligt OECD är det kvinnliga deltagandet på den svenska arbetsmarknaden sex procentenheter lägre än det manliga. Andra AP-fondens siffror från juni i år visade att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser minskat till 22,3 procent, gentemot 22,9 procent 2011. Enligt TCO:s Pappaindex för 2012 tog svenska pappor fortfarande ut under en fjärdedel av den totala föräldraledigheten. Och så vidare.
Men varför går utvecklingen så långsamt – trots alla aktiva åtgärder för att uppnå ett mer jämställt samhälle? Sannolikt ligger svaret i att ett djupt rotat normsystem ofta står i vägen för en snabb framåtrörelse.
Det går inte att tala om jämställdhet utan att beröra könsnormerna. Över historien har människan byggt upp ett komplext värdesystem kring kategorierna ”man” och ”kvinna”. Dessa normer har sällan särdeles mycket med varken biologi eller faktiska egenskaper att göra, men är så inpräglade i våra medvetanden att de ofta upplevs som fullständigt naturliga och självklara. Vårt samhälle förblir tydligt uppdelat efter kön.
Allt från beteenden, klädsel, familje- och yrkesroller ses i någon mån som ”manliga” eller ”kvinnliga”. Och att bryta mot dessa normer leder i de flesta fall till olika former av social bestraffning och/eller utfrysning. Därmed blir det både otryggt och obekvämt att vara den som stiger fram, driver på och tar ställning mot det begränsande systemet.
Utvecklingen går alltså långsamt, men den är välbehövlig – både för individen och för samhället.Därför finns det inget annat alternativ än att fortsätta driva en politik som gynnar jämställdheten och som motiverar människor att bryta med de gamla, hämmande strukturerna.