Har samhället blivit mindre rättvist? Enligt en OECD-rapport från i våras är Sverige det land där inkomstskillnaderna ökat som mest. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson var inte sen att lägga skulden på alliansregeringen. Flera alliansföreträdare hävdade dock att klyftorna inte minskat, och framför allt, att de ekonomiskt svagaste grupperna fått de procentuellt största skattesänkningarna.
På frågan ”anser du att klyftorna bör öka?” svarar antagligen de flesta nekande. Om man i stället frågar om utbildning och hårt arbete ska löna sig är nog många benägna att svara ja – trots att de två frågeställningarna i princip betyder samma sak. Denna paradox vittnar om att det inte är helt självklart vad rättvisa egentligen innebär.
Opinionsbildare från borgerliga ledarsidor och tankesmedjor påpekar ofta att inkomstskillnader inte spelar någon roll. Det viktigaste är att de som har det sämst ställt har det så bra som möjligt, och att rikedom och makt ska vara nåbart för alla som lägger manken till. Inkomstskillnader som beror på individers varierande grad av ansträngning blir därmed helt legitima.
Denna uppfattning om rättvisa fokuserar på lika möjligheter, medan den socialdemokratiskt orienterade rättviseuppfattningen lägger större vikt vid utfall, alltså det faktiska resultatet. Därav Anderssons missnöje.
Båda rättviseuppfattningarna bär med sig problematiska frågeställningar. För att kunna hävda inkomstskillnader som legitima bara de baseras på faktorer som individer själva kan påverka, måste man anta att individer har en stor möjlighet att påverka sitt eget liv. Det är emellertid inte självklart att så är fallet. Även i en modern välfärdsstat som Sverige beror människors livschanser till stor del på social bakgrund. Skolverkets statistik visar att föräldrarnas utbildningsnivå spelar en avgörande roll för elevens skolresultat.
Men hur bra skolan än må vara kommer akademikerbarnen antagligen alltid att ha ett försprång. Socialt och kulturellt kapital från hemmet kan bara kompenseras av det offentliga till en viss gräns. Dessutom har människor fallenhet för olika saker. De som har en förmåga att förutspå marknadens konjunktursvängningar kommer antagligen att tjäna mer pengar än de som fötts med begåvningen att ta väl hand om andra människor.
Men att människor inte besitter en hundraprocentig möjlighet till att styra sina liv innebär inte att inkomstskillnader är illegitima. De flesta anser nog att de själva valt väg i livet.
Det finns ingen anledning att betvivla denna uppfattning. Dessutom vore ett samhälle utan några inkomstskillnader inte särskilt önskvärt av en rad olika skäl. Det skulle krävas en enorm, omfördelande stat för att upprätthålla denna ordning, den fria marknaden hade i princip varit icke-existerande och det skulle inte vara lönt för någon att anstränga sig.
Just därför är den rättviseuppfattning som endast fokuserar på lika utfall minst lika problematisk som åsikten att klyftor inte spelar någon roll. Individer skulle känna sig orättvist behandlade då deras ansträngningar inte skulle ge någon avkastning. I ett samhälle som endast strävar efter att minska den relativa fattigdomen skulle alla få det sämre.
Den rimliga slutsatsen är alltså att vi bör söka en en medelväg. Att bara fokusera på utfall leder till att man missar poängen med att folk faktiskt kan få det bättre, även om en annan grupp får det ännu lite bättre. Anammar man den radikalt motsatta ståndpunkten ignorerar man det instrumentella värdet av inte alltför stora klyftor.
I ett samhälle där det ska vara enkelt att göra klassresor kan klyftorna inte vara hur stora som helst. Det är exempelvis betydligt lättare att leva upp till den amerikanska drömmen i Sverige, ett land som trots allt fortfarande har små inkomstskillnader, än i USA.
Och även om människor inte får det sämre för att andra får det bättre kan de likväl uppfatta sin situation som försämrad när andra blir rikare. Det är ingen känsla som går att vifta bort med rationella argument. Politikernas uppgift blir således att förklara varför inkomstspridning trots allt är fullt legitim.
Och framför allt, ge människor goda förutsättningar att kunna påverka sin egen livssituation.