Ledare: Vad krävs för att vi ska kunna motverka mobbning?

Skolornas arbete mot mobbning har stora brister. En kartläggning i Svenska Dagbladet visar att lärare och skolledare ofta undviker att ta ställning för mobbningsoffren och i inte så få fall hellre förklarar bort situationen än vidtar rimliga åtgärder. I två tredjedelar av de fall som SvD granskat har skolor och lärare lagt skulden på offren. Dessa påstås dra på sig mobbning genom sitt eget beteende.

En rektor skyllde grov mobbning av en flicka på att hon skulle vara autistisk och ville därefter sätta henne i en liten specialklass för att hon inte påstods nå upp till de nationella kunskapsmålen. Båda påståendena var felaktiga – flickan presterade bra och var inte alls autistisk. Att hon drog sig undan berodde på hur hon behandlades, men någon hjälp av skolan fick hon inte.

Inga eventuella meriter av annat slag kan väga upp ett sådant svek från en skolledares sida. Men kanske är det trots allt fråga om ett enstaka exempel, utan betydelse för helhetsbilden?

Dessvärre finns det ingenting som tyder på detta. Barn- och elevombudet Lars Arrhenius som uttalar sig för SvD säger att undersökningen bara bekräftar en bild som han och många andra länge har haft. Från mängder av samtal med barn och föräldrar känner han igen mönstret att de drabbade inte blir trodda på sitt ord eller att skolans vuxna lägger skulden på offren själva. De vuxna blir på det sättet passiva deltagare i mobbningen.

Det är inte svårt att tänka sig förklaringar till ett sådant beteende. Lärarna kan vilja undvika obehag eller kan vara oroliga för att anmälas för övervåld om de griper in när några elever misshandlar en annan. De kan själva vara rädda för översittare i en klass eller frukta att de inte får det stöd de behöver av rektor och föräldrar. De har, som den tidigare skolläkaren Roland Sennestam skriver, ett arbete som förutsätter ett nära socialt samspel med alla elever.

Lärarna dras lätt in i elevernas egna konflikter och står ofta för nära för att klart kunna se vad som verkligen sker i en mobbningssituation, särskilt om denna tillåtits pågå så länge att den blivit ett normalt inslag i klassens liv. Och eftersom mobbning så ofta handlar om en attityd som fått fäste i hel klass eller i en större grupp så är också rekommendationen att flytta mobbarna till andra klasser eller skolor ofta helt omöjlig i praktiken.

Men det kan vara värre än så. Det finns elever som kan berätta om att lärare aktivt deltagit i mobbning i förhoppningen att bli populära i klassen – man avläser en stämning och finner att man får poäng om man ansluter sig till nedsättande språkbruk eller kränkande attityder mot en eller flera elever. I sådana fall är det ju egentligen läraren som ska avlägsnas först.

Roland Sennestam föreslår återkommande samtal där eleverna själva får berätta om vad som sker – och att lärarna hålls utanför dessa diskussioner. Det är rätt tänkt, åtminstone i princip. Lärarnas uppgift är att undervisa och det kan vara förödande om de dras in på fel sätt i en mobbningssituation och kanske använder sin auktoritet för att befästa en destruktiv situation.

Men helt realistiskt är knappast förslaget. Lärarna finns ju alltid närvarande och kan inte tänkas bort. Och om det i stället är svaga, rädda eller passiva skolledare som är problemet så är det naturligtvis svårt att ens i teorin hålla dem utanför ett arbete mot mobbning. Men andra vuxna, med mer distans, kan ha stor betydelse.

Vad kan man då göra? En sak som utan vidare kan fastslås är att de antimobbningsplaner, dokument om värdegrunder och liknande som brukar höra till rekvisitan i stort sett är meningslösa i en konkret mobbningssituation. Detsamma gäller de aktiviteter som olika entreprenörer i vänskap och abstrakt trevlighet brukar erbjuda skolor och kommuner – utan fotfäste i konkreta situationer för verkliga elever så betyder de bara att skattepengar slösas bort till ingen nytta.

Vad allt till sist handlar om är vuxensvar. Vuxna i skolan, lärare lika väl som andra, måste våga vara vuxna i förhållande till eleverna, uppträda som vuxna och ta vuxna människors ansvar. Utan vuxenansvar är alla andra åtgärder verkningslösa.