Vad lär vi av Srebrenica?
LEDARE: "Det bittra priset för detta misslyckande fick folken i det forna Jugoslavien betala i form av folkmord, övergrepp och förstörelse."
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Detta folkmord var kulmen, men också vändpunkten, för en förnedrande period för världssamfundet som visade upp en motbjudande blandning av aningslöshet och cynism.
När de sattes på prov visade sig varken FN eller EU vara situationen vuxna. FN skall förhindra brott mot mänskligheten, om nödvändigt också med militära medel — allt enligt sin stadga. EU var splittrat och yrvaket, trots att de blodiga övergreppen på Balkan pågått länge. När det verkligen gällde visade det sig att EU inte hade annat än ord att komma med. Europa tycktes, medvetet eller undermedvetet, leva i föreställningen att USA i alla lägen skall kratsa kastanjerna ur elden och lösa kontinentens problem — åtminstone när dessa fått en påträngande militär karaktär.
Symbolen för denna förnedring blev den holländska FN-trupp som fanns i Srebrenica med order att skydda civilbefolkningen. Där såg man den serbiska offensiven närma sig, måste ha anat oråd och bad det lokala FN-kommandot om flygunderstöd.
Men FN-kommandot såg inte skogen för alla träd, eller valde möjligen att medvetet blunda för den systematiska serbiska offensiven. Följaktligen beviljades inget flygunderstöd och de holländska FN-soldaterna tvingades till en förnedrande passivitet inför massakern.
Men när vidden av det nakna våldet och de bosnienserbiska ledarnas cynism och arrogans blev tydliga gick det inte längre för världssamfundet att blunda. Gradvis växte trycket från USA mot Serbien och de bosnienserbiska ledarna — och i slutänden blev det Nato, med USA i spetsen, som med sina flygbombningar fick slut på kriget. Så småningom började också den ene misstänkte krigsförbrytaren efter den andre att inställa sig vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Men de både högsta bosnienserbiska ledarna — presidenten Radovan Karadzic och överbefälhavaren Ratko Mladic — är ännu efter tio år på fri fot.
Det bittra priset för detta misslyckande fick folken i det forna Jugoslavien betala i form av folkmord, övergrepp och förstörelse.
En realistisk och illusionslös syn på internationella konflikter, i synnerhet på dem som rör etniska motsättningar med stark historisk laddning, och en insikt om att det inte bara behövs god vilja och stora mänskliga och ekonomiska resurser för att lösa dem — utan också, i sist hand, tillräcklig militär kapacitet.
Så kan man sammanfatta erfarenheterna av 1990-talets krig på Balkan, och av många tidigare och en del senare konflikter. Har världssamfundet, i form av EU och FN, orkat dra de rätta slutsatserna?
Knappast. Ett mått av sjukdomsinsikt kan väl visserligen numera sägas föreligga. Men splittringen är stor och uppbyggnaden av resurser långsam. Fortfarande lutar sig Europa mot USA militärt.