Granskningen av regeringens och myndigheternas agerande efter flodvågskatastrofen i Sydasien borde utvecklas till en granskning av hela den svenska statsapparaten och dess politiska fundament.
Att utrikesdepartementets resurser inte räckte till den första tiden efter katastrofen och att vidden av det som inträffat först långsamt gick upp för de ansvariga har länge varit uppenbart. Men så var det för många - också inom medierna.
Det speciella med UD är att vi alla räknar med att den del av stats- och regeringsapparaten som har hand om förbindelserna med utlandet alltid vet mer än vi andra och därför också har förmåga att agera på ett riktigt sätt. Att departementen och därmed staten alltid har denna förmåga att snabbt gripa in är också en föreställning som stimuleras av den politiska retoriken. Oavsett vilken regering vi föredrar så väljer vi ju politiker för att de ska ta ansvar för sådant som vi inte klarar själva.
Så visar det sig att när något riktigt allvarligt inträffar så är det privata reseföretag som är bäst informerade och visar störst handlingskraft. En del av de mejl som den senaste tiden sänts till Fritidsresors Lottie Knutsson lär gå ut på att hon och inte någon folkvald politiker borde ta över rollen som utrikesminister.
Säkert är sådana tankar delvis ett resultat av att många i dag inte är riktigt säkra på vad som skiljer staten från andra aktörer och instanser i ett samhälle. Den oklarheten är i så fall en oavsedd konsekvens av statsmaktens egen väldiga expansion under 1900-talet. När staten själv åtar sig - eller ger intryck av att kunna åta sig - alla tänkbara problem reduceras samtidigt dess ursprungliga och grundläggande uppgifter till restposter.
Någon riktig enighet om varför statsmakten uppstått kan varken historieforskningen eller den politiska filosofin erbjuda. Men de flesta brukar vara överens om att en viktig förklaring till statens uppkomst är människors behov av skydd mot olika typer av hot. Försvar, ordningsmakt och rättsväsende är därför ofrånkomliga uppgifter för varje statsmakt. Andra uppgifter som ter sig mer eller mindre ofrånkomliga är att garantera ett fungerande penningväsende och stå för vissa typer av infrastruktur, t ex vägar eller beredskap inför naturkatastrofer.
Till detta kommer i ett modernt samhälle uppgifter som inte är lämpliga att organisera genom frivilliga insatser eller på en fri marknad - utbildning, sociala stödinsatser, vård av kulturarvet, naturskydd. Men ofta tycks insatser på dessa områden ställas mot de ursprungliga kärnområdena som om de vore finare eller vittnade om starkare engagemang för människors välfärd. Det är ganska lätt att vinna väljare eller sympatier på att föreslå nya statliga insatser för olika utsatta grupper, men inte lika lätt att ta poäng på att vilja rusta upp försvar, polis eller räddningstjänst.
Men det är naturligtvis orimligt att ställa statens gamla kärnuppgifter mot de mer omfattande uppgifter som statsmakten i dag åtagit sig. En stat som inte kan skydda sina medborgare mot brottslighet är inte att lita på i något annat avseende heller. Och som vi sett under de veckor då katastrofen i Asien präglat tillvaron så är det när staten uppfattas ha misslyckats med sina kärnuppgifter som den starkaste kritikstormen bryter ut.
Staten kan inte skydda någon mot olyckor. Men en fungerande organisation för stora samhällskriser - vilket i vår tid måste innefatta kriser som drabbar svenska medborgare utomlands - hör ofrånkomligen till statens kärnuppgifter. Bara staten kan ha auktoritet nog att t ex rekvirera flygplan, beställa montering av sjukvårdsutrustning eller dirigera om trafiken på flygplatserna.
Det behövs en myndighet eller en förberedd statlig struktur som har en av alla erkänd rätt att vid stora nationella kriser fatta snabba beslut och samordna insatser från olika håll. Fritidsresor kan alltid ersättas av andra reseföretag. Men statens kärnuppgifter kan inte övertas av någon.