Den förklaringen utesluter på intet sätt en annan, nämligen att den konflikt inom det dåvarande vpk som ledde till utbrytningen 1977 i grund och botten inte handlade om förhållandet till partierna i öst utan om inrikespolitisk taktik.
"Gammalkommunisterna" ansåg att möjligheten att få tillgång till den politiska makten låg i att undvika alla öppna konflikter med socialdemokraterna. Vpk:s majoritet ville tvärtom profilera partiet på socialdemokraternas bekostnad. Vpk:s satsning på kärnkraftsmotstånd och populära dagskrav uppfattades inom apk som ansvarslös äventyrspolitik.
Åsa Linderborgs tes om det ökade trycket under 1980-talet säger indirekt att den majoritet som stannade kvar inom vpk höll distans till östregimerna före utbrytningen 1977 eller åtminstone före 1980-talet. Verkligheten var dock en annan. C H Hermanssons kritik av invasionen i Tjeckoslovakien 1968 modifierades snart. En rad uttalanden under 70-talet visade att vpk:s ledning nu anslöt sig till den sovjetiska synen på ockupationen. I tv-programmet Pejling den 22 oktober 1975 sade Lars Werner rent ut: Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat.
vad var det då som hände under 1980-talet? Vid årsskiftet 1979/80 invaderade Sovjetunionen Afghanistan och ersatte den kommunistiska regim som redan fanns med en än mer Sovjettrogen. Vpk uttryckte en sorts kritik av invasionen, men samtidigt påpekade flera vpk-debattörer att inmarschen sannolikt var det enda sättet som fanns att "rädda" kommunisterna kvar vid makten. Därför kunde den inte entydigt fördömas.
I augusti 1980 gick arbetarna på Leninvarvet i Gdansk och snart i hela Polen i strejk för att få bilda fria fackföreningar. Solidaritets utveckling ryckte bort hela den argumentering som kommunisterna använt för att motivera sitt välde i Östeuropa - att de härskade i arbetarklassens och därmed i folkmajoritetens intresse. Solidaritet stöddes snart av hela det polska folket och endast den militärkupp som genomfördes på lucianatten 1981 kunde rädda partiets makt (och kanske förhindra en sovjetisk invasion).
Under hela 80-talet var Polen en ständigt närvarande plåga för kommunisterna i väst (utom i Italien, där PCI:s majoritet verkligen bröt med Moskva). Snart kom också Gorbatjovs glasnost-politik som gjorde det möjligt att också i Sovjetunionen säga sanningen om det system som kommunistpartiet skapat. Hösten 1989 öppnades Berlinmuren. Regimerna föll på ett par månader - mest ordnat i Polen där partiet förhandlat sig till en övergångslösning och Solidaritet vann ett fritt parlamentsval.
Kommunismens sammanbrott i Östeuropa var helt av egen tillverkning. Som Timothy Garton Ash har visat i The Polish Revolution (1983) var många västpolitiker länge lika oroliga inför hoten mot "stabiliteten" som kommunistledarna själva. Folken i öst ville ha fria val, fria fackföreningar och fria medier för att det var rätt - inte för att de var offer för någon amerikansk manipulation. Men just den bilden målades upp t ex inom Kommunistisk ungdom i Sverige, som också jämförde Solidaritets föregångare KSS/KOR med tyska nazister (Stormklockan 10/1978).
Även Linderborgs förklaring innebär till sist att vänsterpartiets ökade kontakter med regimerna i öst under 80-talet helt enkelt berodde på att man identifierade sig med dem ideologiskt. Annars hade man ju inte upplevt någon press när de började vackla. Så enkelt och så svårt att erkänna.
Politisk chefredaktör