I fjol vid den här tiden sken solen när regeringen lade fram sin ekonomiska vårproposition, i dagligt tal vårbudgeten. Den ekonomiska krisen tycktes över och det fanns utrymme för nya satsningar. I ryggen hade man opinionsmätningar som visade på egen majoritet bland väljarna i riksdagen. Ett år senare är klimatet för alliansregeringen betydligt kyligare, både bokstavligen och bildligt.
Vi vet hur det gick när våren 2011 övergick i sommar. En kombination av europeisk skuldkris och samlad riksdagsopposition satte stopp för ytterligare skattesänkningar (jobbskatteavdrag, höjd gräns för statlig skatt och sänkt pensionärsskatt). Kvar blev det som alla kunde enas om, men som få var riktigt glada för, den hårt kritiserade halveringen av restaurangmomsen.
Det är uppenbart att alliansregeringen nu behöver ett rejält omtag om man tänkt sig att regera vidare efter 2014. Två reformintensiva år efter maktskiftet 2006 har följts av fyra års förvaltande, där ansvaret för ekonomin varit det övergripande. Det räcker inte längre. När dessutom inte oppositionen inte längre bjuder på några juholtare börjar läget att bli akut. Nu måste alliansen ta initiativet.
Dagens vårbudget hade varit ett utmärkt tillfälle för ett avstamp mot nästa val. Det saknas verkligen inte områden att prioritera. Arbetslösheten befinner sig vid en vändpunkt (åt fel håll) och skolan likaså (åt rätt håll). Rätt åtgärder skulle kunna ge jobben och kunskapssamhället den välbehövliga knuffen.
Trots det kommer sannolikt eftermiddagens riksdagsdebatt åter att handla om det reformutrymme som inte finns, eller som åtminstone är mycket litet. Finansminister Anders Borg gör som vanligt sitt jobb och han gör det bra. Han kommer inte att vika från linjen om att statens finanser kommer i första hand. Därför är det i de fyra partiorganisationerna som jobbet måste ske, där prioriteringarna måste göras. Sedan behövs ett nytt ”Bankerydsmöte” (strategimötet 2005, ett år efter alliansens födelse) för att dra upp riktlinjerna.
Vad borde då regeringen göra när pengarna inte finns? Jo, man borde förstås svälja förtreten det skulle innebära att redan nu riva upp den dyra sänkningen av restaurangmomsen. Då finns det fem miljarder kronor att bedriva politik för, vilket oppositionen aldrig missar ett tillfälle att påpeka. Och så kan man förstås genomföra reformer som inte kostar någonting, men som ändå kan ge fler jobb.
Att ta bort värnskatten skulle inte kosta någonting, enligt beräkningar av till exempel den statliga långtidsutredningen. Avskaffandet av värnskatten skulle ”mer än väl skulle betala sig själv genom skattebasens dynamiska ökning”, som den danske ekonomiprofessorn Peter Birch Sörensen uttryckte det.
Att höja skiktgränsen för när man ska betala statlig skatt kostar däremot, cirka en miljard för varje 500 kronor i månadslön. Men det är ändå väl investerade pengar, för jobb och tillväxt, att öka incitamenten för utbildning och ökat ansvar. Slutligen behöver kommunerna ytterligare stimulans för att höja lärarnas status genom fler karriärstjänster. Ett par miljarder kronor beräknas detta kosta statskassan. Sammantaget skulle man ändå få ett paket som är gynnsamt för Sverige, restaurangägare undantagna.
En satsning på närmiljön skulle också kunna höra till avdelningen kostnadsfritt. Östersjön hotas av övergödning till följd av utsläpp från jordbruk, industrier och avlopp. En återinförd skatt på handelsgödsel skulle omedelbart få effekt på utsläppen av kadmium. Pengarna kan användas till att stimulera ytterligare reningsåtgärder för industrin, omvandling av reningsverk till produktion av biogas och åtgärder för att främja torsken, som är ytterst viktig för Östersjöns hela ekosystem.
Förra veckans utspel om bostadsbyggande tyder tyvärr på att regeringen ännu inte är redo att satsa framåt. Höstbudgeten i september är nästa tillfälle. Men innan dess bör alla fyra partierna ta ett rejält grepp om politiken, följt av ett eller flera ”Bankerydsmöten”. Väljarna behöver förslag och olika politiska alternativ att ta ställning till.