Vad vet vi egentligen?
Med bara ett par dagars mellanrum har den politikintresserade kunnat stöta på följande rubriker i pressen: "Jämnt mellan de politiska blocken." "Den borgerliga alliansen tappar ledningen." "Borgerliga alliansen drar ifrån."
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Visst är det intressant att notera opinionsmässiga svängningar. Men nog vore det klädsamt om både opinionsinstituten, medierna och statsvetarprofessorerna framhöll lite tydligare att alla opinionsmätningar uttalade sig med mindre tvärsäkerhet. När Svenska Dagbladet skriver (18/12) att socialdemokraternas nedgång på 2,9 procent i den senaste mätningen är "på gränsen till säker" är det i själva verket information som lurar mer än den informerar. Eftersom opinionsmätningarna alltid baseras på ett urval av befolkningen rymmer även "säkra" förändringar ett visst mått av osäkerhet.
Så vad vet vi egentligen? Betydligt mindre än många gör sken av. Vad man kan vara helt säker på är att andelen väljare som är osäkra är mycket hög. Ungefär var femte väljare vill inte uppge något favoritparti. Det visar mätningar från alla opinionsinstitut.
Dessutom vet vi sedan tidigare att väljarna bestämmer sig allt senare. Många bestämmer sig inte förrän på själva valdagen. allt fler väljer också att rösta på ett parti i riksdagsvalet och ett annat i kommunalvalet eller landstingsvalet.
Vi vet också att det senaste året har de fyra borgerliga haft ett konstant övertag framför det röd-gröna regeringsalternativet, även om spannet mellan blocken naturligtvis har varierat. Samarbetet mellan allianspartierna har varit framgångsrikt. Den politiska debatten har blivit intensivare. Inför förra valet talade de flesta om att den politiska temperaturen var ljum långt in på sommaren. Nu menar många att valrörelsen redan är i gång.
De som vinner på detta är alliansen. Redan det faktum att osäkerheten bland väljarna är stor är en framgång i ett land som så totalt dominerats av ett parti visar att ett maktskifte är inom räckhåll.