Vad vill Iran uppnå?
De fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike uppges nu samarbeta för att förmå Iran att avstå från de planer på kärnvapenproduktion som ter sig allt mer sannolika. Om Iran inte byter kurs så riskerar landet att säkerhetsrådet beslutar om någon form av sanktioner.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förklaringen ligger till stor del i den utveckling som ägt rum de allra senaste dagarna. I måndags förklarade sig Iran vara berett att återuppta det program för produktion av kärnbränsle som avbröts efter ett avtal med EU i slutet av 2004. I går bröt man förseglingarna på ett antal anläggningar. Man gjorde alltså inget försök att utnyttja måndagens utspel för att vinna ekonomiska eller andra fördelar av det slag som man fick genom avtalet med EU, utan gick direkt från hot till handling.
Regimen i Iran hävdar att dess enda syfte är att utveckla civil kärnkraft, vilket landet har samma rätt som alla andra länder att göra. Men det väsentliga i detta sammanhang är att man oprovocerat brutit ett avtal — samtidigt som de aggressiva utfallen mot omvärlden från landets ledning tilltagit i styrka. Mohammed el-Baradei, chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, sade i måndags att han var på väg att förlora tålamodet med den regimen som i arton år undanhållit IAEA all kunskap om sitt program för anrikning av uran.
Iran har anslutit sig till icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Men en rad omständigheter talar nu för att man sedan länge planerat att skaffa just sådana vapen. Det finns åtminstone två strategier som landets ledning i så fall kan tänkas följa.
Den första är att man planerar precis det som landets president och åtskilliga andra iranska företrädare antyder — att skaffa sig möjlighet att ställa Israel inför hotet om utplåning genom en kärnvapenattack. Mot detta kan givetvis anföras att även de palestinier som man påstår sig vilja bistå skulle bli offer för en sådan attack — samt att en tänkbar israelisk svarsattack kan försorsaka väldig förödelse i Iran. Men ordvalet från bl a president Mahmoud Ahmadinejad är gång på gång sådant att man inte kan utgå från att Irans politik längre styrs av normal logik.
Den andra möjligheten är att ledningen i Teheran vill upprepa den manöver som gjorts av Nordkorea. Det betyder att man skulle bryta icke-spridningsavtalet, kasta ut IAEA:s inspektörer och förklara att man redan har kärnvapen — för att sedan i ett nytt förhandlingsläge försöka utverka någon typ av särskilt förmånlig behandling från omvärlden.
I båda dessa scenarier kan Iran försöka utnyttja fundamentalistiska och allmänt västfientliga stämningar i de arabiska grannländerna eller i andra muslimska länder till sin fördel. Om det shiitiska Iran på allvar kan bli den ledande makten i en region där de flesta grannländer präglas av islams andra och dominerande huvudriktning, sunni, är dock en annan fråga.
Efter Irakkriget kan många i omvärlden lätt misstänka att uppgifterna om iranska kärnvapenplaner måste vara lika överdrivna som uppgifterna om irakiska massförstörelsevapen. Men IAEA:s uppenbara oro och tecknen på gemensamt uppträdande från säkerhetsrådets permanenta medlemmar ger knappast underlag för en sådan attityd. Iran håller uppenbarligen på att höja sin kapacitet för att tillverka kärnvapen och landets ledning ligger i dag fast förankrad hos de mest extrema politiska
grupperna.
Samtidigt är det svårt att på allvar föreställa sig en militär aktion mot Irans kärnvapenprogram. Riskerna är mycket stora och det är osäkert om ens USA i dag skulle klara av en sådan operation. Sanktioner och hårt internationellt tryck förefaller vara den väg som FN, EU och andra aktörer kommer att välja. Och lika viktigt som att pressa regimen i Iran till en mer ansvarsfull hållning är det att inte överge den demokratiska opposition mot regimen som alla vet existerar.