Vad vill Lundgren?
LEDARE På torsdagen lät det som om allt var klappat och klart. På fredagen framkom att euromotståndaren Nils Lundgrens planer på att starta ett nytt parti är långt framskridna, men att det är långtifrån säkert om projektet blir av.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Däremot kan man fråga sig vilken funktion det nya partiet skulle kunna fylla. Det råder ingen brist på partier som är motståndare till EU — både miljöpartiet och vänsterpartiet vill att Sverige ska lämna EU. Nils Lundgren säger sig dock vilja fånga upp de väljare som tycker att EU i stort är bra, men är kritiska till en del av det EU sysslar med.
Det låter onekligen som en god affärsidé — om det inte vore för att de flesta av riksdagens EU-positiva partier redan är starkt kritiska till stora delar av EU-samarbetet. Två exempel: folkpartiets Lars Leijonborg riktade i förrgår återigen skarp kritik mot EU:s jordbrukspolitik och moderaternas Gunnar Hökmark poängterade i helgen att han vände sig emot att EU försöker styra människors liv.
Nils Lundgren lyfter gärna fram att de många potentiella väljarna för hans eventuella parti finns bland de svenskar som röstade nej till euron i höstas. Men då infinner sig frågan varför detta är en fråga för en Europaparlamentariker. Folkomröstningens resultat var klart och tydligt och eurofrågan är därmed avgjord. Och även om den inte vore det skulle frågan inte avgöras i Europaparlamentet utan i Sveriges riksdag.
En annan fråga som nämnts som en tänkbar pelare i ett nytt partiprogram är kravet på en folkomröstning om EU:s nya grundlag. Men inte heller det är en fråga som hör hemma i Bryssel — ett sådant beslut kan bara klubbas på Helgeandsholmen.
Svensk Europadebatt har alltid präglats av ja och nej. Det har låtit som att man antingen måste gilla allt som har med EU att göra eller vara emot allt som på något sätt kan förknippas med Bryssel. Genom att fortsätta debatten i denna förenklade
— men felaktiga — dimension blir en diskussion om politikens innehåll omöjlig. Det finns stora variationer mellan de redan existerande partierna om vad EU bör göra och hur. Av vad som hittills framkommit bidrar inte Nils Lundgrens parti till något nytt i detta avseende.
En av de frågor som återstår om partiplanerna ska bli verklighet är att hitta ett passande namn. Varför inte bara kalla det för vad det är: Nej-partiet — partiet som säger ja till nej-sägare.