Det är allmänt känt att framstående moderata politiker vill att public service bara ska ägna sig åt sådana program som de kommersiella kanalerna inte vill sända, alltså folkbildande och svårtuggade produktioner.
Folkpartiet har luftat idéer om att skapa ett slags system med fonder, där vem som helst kan söka pengar för att skapa program i public serviceanda. Centerpartiet och kristdemokraterna har åtminstone hittills velat bevara nuvarande situation. Socialdemokraterna har nöjt sig med att tillsätta socialdemokratiska styrelseordförande för SVT.
Och vad händer nu? När allt fler ser på tv via datorn eller mobilen är det inte självklart att det just är innehavet av en tv-apparat som ska avgöra vem som ska betala tv-licensen. Eftersom ändå nästan alla människor tittar på SVT:s och UR:s program någon gång ligger det kanske nära till hands att betala via skattsedeln, anser somliga.
SVT har alltid sett med beundran på världens bästa tv, engelska BBC, och försökt härma så gott det går. I England pågår precis som i Sverige en debatt om public service, om man ska behålla tv-licensen, vad den nya tekniken innebär etc. Skattefinansiering är ett alternativ, ett annat är någon form av abonnemang, där tittarna får abonnera på vissa typer av program. Att göra gamla program tillgängliga på internet ses som nödvändigt.
Folkpartiets fonder finns redan i Danmark. Men själva tanken är rätt konstig. De kommersiella kanalerna får ju pengar från reklamen. Ingenting hindrar dem från att göra seriösa program. Varför ska de ha särskilda bidrag för det?
Och vad händer med Sveriges Television om man ska konkurrera med all världens kommersiella kanaler om samma pengar? Ska SVT förvandlas till en sorts beställarorganisation utan egen produktion? Här bör man hålla i minnet att SVT producerade 86 av de 100 mest sedda programmen förra året. Det tyder på att SVT faktiskt lyckas engagera de stora tittargrupperna.
Det betyder inte att allting är bra. Det är stötande att innehav tv-apparat är grund för att betala tv-licens, när man kan titta på tv på så många andra sätt. Men alternativet, skattefinansiering, är inte heller bra, eftersom det lockar politiker att använda pengarna som påtryckning. Som SVT:s nya vd Eva Hamilton påpekar i en artikel i DN i går ledde skattefinansiering i Holland till en tioprocentig minskning av anslagen med risk för att public service tvingas anpassa sig till politiska krav.
Eva Hamilton har en realistisk syn på SVT. Hon vet att stora satsningar på seriös produktion innebär att man måste säga nej till annat som är mindre prioriterat. Hon vill satsa på nyheter och internet, regional produktion och drama. Hon har släppt förra vd Christina Jutterströms fåniga åldersfixering vid yngre tittare. Det låter lovande.
Frågan är bara hur länge SVT kan hålla kvar sina höga tittarsiffror. De trognaste tittarna är de äldre, särskilt de med högre utbildning och större inkomster. SVT:s barnprogram håller hög kvalitet och lockar också många barn.
Men bland de yngre tittarna och mellangenerationen är siffrorna låga. De föredrar de kommersiella kanalerna. Den föregående ledningen på SVT var djupt oroad över detta. Men kanske oroade man sig över fel saker. Också idolen BBC har samma typ av åldersfördelning bland tittarna, men tycks ändå inte av det förledas att tro att man måste bli mer lik de kommersiella kanalerna.
Men kvar finns osäkerheten om regeringens avsikter med public service. Tänker regeringen sätta SVT på svältkost därför att man anser att de kommersiella kanalerna kan göra jobbet lika bra? Hur ser man på styrelsens sammansättning med politiskt tillsatta personer? Vill man slå ihop SVT, SR och UR?
Att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ligger lågt kan bero på oenighet i regeringen. Nu ska hon tillsätta en utredning. Ingen vet vad den kommer att resultera i och hur regeringen kommer att agera.
Oron för framtiden för public service kvarstår.
gunvor.hilden@comhem.se