Från Uppsala kommuns politiska ledning heter det att lärarnas status ska höjas. Ansvariga kommunalråd och nämndordförande missar till exempel inte en chans att lyfta fram satsningen på lektorer, alltid med löftet om att det snart kommer mer.
Men från kommunens administrativa ledning kommer ett delvis motsatt budskap. Annorlunda uttryckt: att arbetsgivaren, i det här fallet Uppsala kommun, litar på och stödjer sina anställda lärare. I normalfallet är det självklart så, men så finns där undantagen som förskräcker. Ett tydligt sådant fall behandlas på nyhetsplats i gårdagens UNT. För status är ju faktiskt mer än bara lön, till exempel yrkesstolthet och rimliga arbetsförhållanden.
Fallet rör en lärare på Gränbyskolan som fått en varning av kontoret för vård och bildning efter en incident i vintras. I januari ska läraren och en elev ha stött ihop med varandra i korridoren och en dispyt uppstod. Läraren hävdar att inget särskilt inträffade, mer än att han föste iväg eleven till vaktmästeriet. Vidare ska eleven tidigare, enligt läraren, ha saboterat hans lektioner och trakasserat honom i månader. Eleven uppfattade händelserna annorlunda och polisanmälde läraren för misshandel.
Som så ofta i sådana här situationer står ord mot ord och det är vanskligt att avgöra vad som skett och skuldfrågan. Men det är just vad Uppsala kommun har gjort i det här fallet – utan att läraren fått berätta sin version (detta sköts av facket via förhandlingar). Inte heller de vittnen som är angivna i studierektorns rapport har hörts av kommunen. Ändå utdelades en skriftlig varning.
Lite hårdraget verkar kommunens, alltså arbetsgivarens, policy vara att lärare som hamnar i en konfliktsituation får skylla sig själva eller i alla fall ta det mycket försiktigt. Så här uttalar sig Pelle Bultmark, biträdande personalchef inom vård och bildning, i tisdagens UNT: ”I en konfliktsituation är det inte bra att vara ensam med en elev i ett rum ... Kan vi inte se att eleven har grund för att ljuga får vi tro på honom eller henne även om också andra omständigheter kan spela in.”
Kommunens resonemang är märkligt på flera plan. För det första: varför väger elevens ord tyngre än lärarens? Det är rimligen lika viktigt att varken elever eller lärare behandlas felaktigt och riskerar påföljder som beslutats på oriktiga grunder. För det andra: vad säger ett uttalande av det här slaget om förhållandet mellan lärare och elev, och i förlängningen lärarens status?
Det är lärarnas uppgift att undervisa, därför är det självklart att det alltid är läraren som har sista ordet vad gäller just undervisningen. Och i det läget kan konflikter uppstå. Då måste arbetsgivaren våga stå på lärarens sida. Det är också ett sätt att värna yrkets status.