Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt förtjänar ett erkännande för att ha fört upp barnfattigdomen i Sverige högt på agendan. ”Inte en knatte” ska lämnas efter, dundrade han på första maj och det är lätt att hålla med. Hur det ska gå till är en annan fråga och där har inte Juholt gett några besked.
Men alla barn förtjänar en bra start på livet i det framgångsrika välfärdslandet Sverige. De som har det lite sämre ställt ska åtminstone inte drabbas fullt ut av familjens ekonomiska ångest. De ska få chansen till en bra skolgång, chansen att göra något med sitt liv.
Om barnfattigdomen ska kunna avskaffas är det bra om man är överens om vad som är barnfattigdom. Rädda Barnen, vars årliga rapport ligger till grund för hela debatten, mäter absolut barnfattigdom. Det betyder barn i familjer som inte har råd med det mest nödvändiga, till exempel bostad, mat, kläder, försäkring och barnomsorg, eller som lever på socialbidrag. År 2008 räknades 11,5 procent av Sveriges barn som fattiga, enligt Rädda Barnen.
Den absoluta fattigdomen skiljer sig från den relativa, som mäter inkomstskillnader. Enligt EU:s definition räknas barn i familjer som inte når upp till 60 procent av medianinkomsten som fattiga. I ett högt utvecklat land som Sverige kan detta innebära krav på en ganska hög materiell standard.
Den relativa fattigdomen kan öka trots att de absolut fattiga blir färre. Så skedde i Sverige 2002–2007 då barnfattigdomen pressades tillbaka trots ökade inkomstskillnader. Enligt Rädda Barnen har också barnfattigdomen minskat kontinuerligt 1991–2007 för att sedan öka något 2008 då fler blev arbetslösa på grund av finanskrisen.
På Aftonbladets Barnfattigbloggen, som påpassligt drog i gång efter rapporten, samsas berättelser om havregrynsgröt och uteblivna mobiltelefoner. Men den svenska barnfattigdomen befinner sig alltså i ett läge mellan hungerfattigdom och materiell fattigdom. Rädda Barnen beskriver den som barn som lever under ”knappa ekonomiska omständigheter” eller i ”ekonomiskt utsatta hushåll”.
En stor majoritet av de barn som räknas som fattiga har antingen en ensamstående förälder eller föräldrar som är födda utomlands. Förslag som leder till en bättre familje- och integrationspolitik borde därför vara önskvärda för dessa barn.
Rädda Barnen föreslår också kraftfulla åtgärder i vad man kallar en havererad familjepolitik. Underhållsstödet till ensamstående föräldrar bör höjas genast liksom lägstanivån i föräldraförsäkringen, skriver man. Men en höjning av garantibeloppet upp till socialbidragsnivå ger ju likväl fattiga barn, om än utan socialbidrag.
Utredaren Tapio Salonen, professor i socialt arbete, har, oklart hur, räknat ut att det kostar 15 miljarder kronor att bli av med barnfattigdomen. Man förstår att det rör sig om en mängd olika bidrag där nivåerna skruvas upp. En del av dem är säkert fullt genomförbara, som underhållsstödet. En del andra förslag i linje med detta har också genomförts av regeringen, som högre bostadsbidrag till ensamstående (2011) och ökat flerbarnstillägg.
Vad vill då partierna göra? En snabbenkät som Aftonbladet gjort i samband med sin serie om barnfattigdomen är ganska avslöjande. Tre av de åtta partiföreträdarna nämner inte ens arbete som en väg ut ur ekonomiskt trångmål. Trots att Rädda Barnens rapport så tydligt visar arbetets betydelse (med nedgången 2008) vill Lars Ohly (V), Gustav Fridolin (MP) och Jimmie Åkesson (SD) snarare befästa den här gruppens bidragsberoende.
Alliansens fyra partiledare och Håkan Juholt (S) tar upp arbete som högsta prioritet för att bryta utanförskapet, och det ger gott hopp för de 220 000 barn det handlar om. Just nu talar konjunkturen för dessa barns framtid. Men det krävs en fortsatt bra jobbpolitik och bra utbildning, i kombination med stödåtgärder. För en bred samsyn om barnfattigdomen krävs också av Juholt att han inte bara ägnar sig åt att minska inkomstskillnaderna. Barn vars familjer inte har råd med det nödvändigaste har ingen glädje av att de med högre inkomster får det sämre. Detta är också en lärdom från Rädda barnens rapport.