I går inleddes V:s partikongress 2014 på Münchenbryggeriet i Stockholm. Kongressen pågår över helgen och avslutas på söndag.
Det var med en tydlig målbild som partiledaren Jonas Sjöstedt under gårdagen klev upp på scen framför sina partivänner: V ska bli ett trovärdigt regeringsalternativ.
Huvudpunkten i Sjöstedts tal handlade om V:s förslag gällande vinstförbud i välfärden.Det är mycket tack vare den linjen som V har lyckats skörda framgångar i opinionen under 2013, och det är tydligt att det även är där som Sjöstedt önskar samla V:s fokus. Eller som han uttryckte det på den efterföljande presskonferensen: ”Jag tror att Vänsterpartiet är ovant att prioritera.”.
Sjöstedt vill alltså prioritera. Det är strategiskt klokt i ett spretigt parti vars bärande idé har varit att med stolthet tala om allt det som man vill satsa/spendera pengar på, utan att orda om hur man ska få råd att göra det.
Inför kongressen har Sjöstedt och partisekreteraren, Aron Etzler, talat mycket om vikten av att lyfta fram goda exempel från de kommuner där V i dag är med och styr. På så vis vill man nå ut med budskapet att V är ett kompetent parti som inte räds maktinnehav.
Sammantaget är det ett image-skifte som partistyrelsen nu vill åstadkomma. V ska i väljarnas ögon bli ett ekonomiskt ansvarsfullt parti, med en tydlig profil. Ett parti som kan vara med och regera.
Fast en evighet i opposition har gjort sitt, och den ingrodda vanan att hugga på allt och lova runt är allt annat än lätt att göra sig kvitt. Sjöstedt har här en utmaning framför sig som heter duga.
Att diskussionen om att införa sex timmars arbetsdag – ett dyrt förslag som går emot den vedertagna slutsatsen att vi måste jobba mer för att klara välfärden – på nytt har lyfts fram inom partiet är ett illustrativt exempel.
Den interna semantiska striden gällande om ordet ”omtanke” inte är för mjukt och borde ersättas med ”rättvisa”, när V ska beskriva sin strävan i valrörelsen, är det likaså.
Men också för partiets nya huvudfråga – den om vinstförbud i välfärden – saknas tydliga svar på hur en sådan politik skulle genomföras i praktiken. Vad ska hända med alla elever och vård-/omsorgstagare som i dag har valt privata utövare när själva grunden för verksamheten slås i bitar?
Att avstå från en privatseringsreform är en sak. Att rulla tillbaks en sådan är någonting helt annat.