Kampen mot ungdomsarbetslösheten i Sverige förs med statistik och subventioner. De tre största riksdagspartierna hävdar samstämmigt att det varken finns problem med dålig rörlighet på arbetsmarknaden eller höga ingångslöner. Därmed återstår att försöka hitta rätt metod för statliga subventioner av ungdomsjobb. Och att med siffror försöka bevisa att den politiska motståndarens metod är sämre.
För en vecka sedan drog Jan Björklund (FP) en lans för sänkta ingångslöner. På fredagen täppte statsminister Fredrik Reinfeldt effektivt till den vägen i sitt tal på Moderaternas Sverigemöte: ”De vill inte höra att de borde ha lägre lön än de redan har”, sade han med adressen unga inom servicesektorn. Sedan tidigare har också paret Reinfeldt/Borg vid åtskilliga tillfällen motsatt sig att reformera lagen om anställningsskydd (las), vars turordningsregler innebär en stelbent arbetsmarknad som missgynnar unga.
Med locket på om las och löner kommer vi de närmaste åren att få höra Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) träta om utanförskapets storlek, om sysselsättningsgraden för olika åldersgrupper och om hur siffrorna förändrats sedan 2006 när regeringen tillträdde. Vi får veta hur regeringens politik har påverkat sysselsättningen för olika grupper.
Miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Per Bolund lämnar sitt bidrag på DN Debatt (16/3) där han slår fast att 42 000 fler unga är arbetslösa nu jämfört med 2006, en ökning med 50 procent. Att röna ut hur mycket av detta som beror på stora ungdomskullar eller internationell konjunktur lämnas med varm hand åt läsaren.
Sedan konstaterar Bolund det alla vet. Att det behövs mer och bättre utbildning för att fler unga ska bli anställningsbara. Och att det behövs någon form av morot för att arbetsgivaren ska ta det slutliga steget och anställa en ung person.
Miljöpartiets recept på subventioner är traineeplatser för 15 000 unga – med 25 eller 50 procents lönebidrag beroende hur länge man varit utan jobb. Det behöver inte alls vara fel. Detta ska kombineras med slopad arbetsgivaravgift för arbetslösa unga och mer yrkesutbildning i MP:s politik. Om detta är en bättre eller sämre arbetsmarknadspolitik än regeringens får vi dock aldrig veta då de båda systemen aldrig kommer att testas samtidigt under samma konjunktur.
Men kanske är det något grundläggande fel när huvudproblemen med de höga trösklarna in på arbetsmarknaden aldrig berörs i debatten – när kostnaden och risken med att anställa en ung person helt enkelt är för hög. Arbetsgivarna är inte dummare än att de avvaktar, och låter politikerna bjuda över varandra med olika subventioner. Branscher som anställer många unga kräver bara mer och mer. Sveriges Hotell och Restaurangföretagare (SHR), som redan i hög grad berörs av halverad arbetsgivaravgift och moms, kräver nu också särskilda ungdomslöner.
Även med en reformerad las och lägre ingångslöner krävs säkert viss stimulans för att få fler unga i jobb. Men subventionen borde snarare vara den sista knuffen mot en anställning, än den grundläggande förutsättningen.