Kanske var det bara en olyckshändelse. Den pakistanske oppositionspolitikern och tidigare cricketstjärnan Imran Khan störtade från en ställning i tisdags och skadade huvudet. Men i Pakistan är alltid den första misstanken när en politiker skadas att det hela beror på en avsiktlig attack.
Imran Khan är ett nytt fenomen i Pakistans politiska liv. Han lovar att bekämpa den hejdlösa korruptionen men har i övrigt en diffus profil. Men i ett land där den politiska makten växlat mellan inkompetent militärstyre och två klaner förklädda till lika inkompetenta politiska partier ända sedan självständigheten 1947 räcker det antagligen långt. Det enda som bryter mönstret inför valet på lördag är att den hittillsvarande, folkvalda, regeringen suttit mandatperioden ut. Det har aldrig tidigare hänt.
President under denna period har varit Asif Ali Zardari, änkling efter Benazir Bhutto som mördades när hon återkom till Pakistan 2007. Bhutto var en karismatisk och efter pakistanska mått kompetent politiker, men Zardari har inte ens försökt ta itu med landets extrema problem.
Den allmänna bedömningen är att ledningen nu övergår till Bhutto-klanens traditionella rival, Nawaz Sharif – en tidigare premiärminister som också han levt lång tid i exil. Medan Bhutto-klanen kan sägas stå för en mer sekulär hållning kan Sharif beskrivas som en konservativ islamist – men inte som extremist. Men Sharif måste antagligen söka stöd på annat håll, troligen från uppstickaren Imran Khan, om han ska kunna bilda regering.
I ett annat land än Pakistan skulle en sådan beskrivning kunna säga det viktigaste om läget inför ett val. Men i Pakistan uppträder militären som en stat i staten och den hemliga säkerhetstjänsten ISI anser sig ha rätt att agera efter sin egen logik, som ibland helt strider mot statens officiella linje.
ISI förutsätts bekämpa de extremister som tagit över stora delar av landet, men samarbetar med dem när det passar. Stora delar av gränsområdena mot Afghanistan kontrolleras av sådana grupper och politiken i de två länderna hänger samman i invecklade mönster. Pakistans politiska och militära etablissemang har sedan 1947 varit besatt av rivaliteten med Indien, vilket också förklarar satsningen på egna kärnvapen, medan det egna samhället sjunkit ned i kaos, våld, ekonomisk stagnation och analfabetism.
Att en ny regering skulle räcka för att bryta färden mot avgrunden tror ingen. Men Sharif tycks ändå inse att något måste göras och lovar samtal med alla aktörer, inräknat extremisterna inom den så kallade pakistanska talibanrörelsen. Kanske är detta val Pakistans sista chans på länge att närma sig mer normala samhällsförhållanden. Men om militären anser sina intressen hotade så kan den ännu en gång slå spelet över ända.