Det är naturligtvis olyckligt att regeringens matchning av de rödgrönas bud till pensionärerna nu lyser som den största reformsatsningen i en budget som sägs handla om jobben. Skattesänkningen på 7,5 miljarder kronor 2011 överstiger vida de välbehövliga satsningarna för arbetsmarknad, utbildning och företagande.
Med detta sagt, och ordentligt påtalat för jobblinjens förvaltare, kan man ändå konstatera att det i nuläget inte är fel med en försiktig statsbudget. Återhämtningen i Sverige är i hög grad beroende av utvecklingen i omvärlden. Sverige kan inte ensamt blåsa faran över och lägga finanskrisen bakom sig.
Med den ordning vi har i Sverige kommer också budgetar under valår att vara starkt präglade av valrörelsen. De löften som avgivits där ligger som en våt filt över den budget som läggs bara veckor efter valet. Det blir bara småsmulor över till andra reformer.
Men även småsmulor kan fördelas så att man ser en tydlig linje, vad regeringen skulle vilja göra med mer tid och pengar till förfogande. Det har man inte gjort i budgetpropositionen för 2011 som innehåller lite mer till alla: fler coacher på arbetsförmedlingen, lite mer till vård, skola och omsorg. Ingen blir vare sig riktigt nöjd eller missnöjd på kort sikt.
I Socialdemokraternas eftervalsanalys har behovet av en egen politik påtalats, att partiet måste sluta lägga sig så nära Alliansen. Regeringen borde i sin analys av valresultatet komma fram till att jobblinjen i kombination med ordning i statsfinanserna har fått godkänt av väljarna och att det är dags att sluta ligga nära den rödgröna politiken.
Men punkten ”reformambitioner under kommande mandatperiod” i budgeten utstrålar inte precis valvinnarens självförtroende. Ytterligare sänkt skatt för pensionärer, halverad restaurangmoms och satsningar på infrastruktur och forskning och utveckling skulle lika gärna kunna vara rödgröna förslag. Det skulle däremot förstås inte ett femte jobbskatteavdrag.
Arbetslösheten ligger kvar kring åtta procent och budgetens ambitioner för att komma till rätta med det inskränker sig till rubriken, ”Från kris mot full sysselsättning”. Jobbskatteavdraget är en dyr reform, särskilt som det numera även omfattar pensionärerna, och det är osäkert vad det ger i nya jobb.
Trots ambitionen att även höja gränsen för statlig skatt en aning når Alliansens skattepolitik fortfarande inte upp till standarden från skattereformen 1991, då även värnskatten bibehålls.
Förväntningarna ökar nu kraftigt på nästa års budget. En förvaltarbudget kan möjligen accepteras, med tanke på läget i omvärlden och tidpunkten nära valet. Men två kan det definitivt inte.