Åklagaren beskrev i fredags verksamheten som organiserad brottslighet. Det tycks vara lika korrekt som när samma beskrivning används om nazistiska våldsgrupper. Likheterna finns också i andra avseenden.
Den man som åtalats för mordförsök i samband med nazistattacken i Kärrtorp har flera gånger dömts för våldsamt upplopp och misshandel. I likhet med nazistnätverk som Svenska motståndsrörelsen använder Revolutionära fronten en arbetsmetod som innebär att medlemmarna reser runt mellan olika platser för att attackera misshagliga personer.
Precis som med nazistgrupperna har våldet uppenbarligen ett egenvärde och man förser sig i förväg med utrustning som knogjärn, yxor och brandbomber. På Revolutionära frontens hemsida har bilder och filmer som visar grov misshandel lagts ut.
Det är lätt att associera till hur ledande Sverigedemokrater beväpnade sig med järnrör och sedan filmade sitt härnadståg genom ett nattligt Stockholm.
Parallellerna är naturligtvis inte exakta. Men det väsentliga är våldsromantiken och föraktet för det demokratiska samhällets principer och grundläggande värderingar. Nazistgrupperna talar öppet om att demokratin ska avskaffas – i Revolutionära frontens programförklaring låter det likadant. I stället för det parlamentariska systemet ska något som kallas ”arbetarkollektiv” ta över makten i landet. Vad detta än betyder så betyder det inte utrymme för opposition, kritik och politisk mångfald.
Godtrogna personer talar ibland om våld, mordbrand och misshandel från ”vänster” som annorlunda än våld, mordbrand och misshandel från nazistiskt håll. Men den som ger sig själv rätten att attackera andra kämpar inte för demokrati utan för att på egen hand få att sätta sig över lagen. Att nazister föraktar normala rättsprinciper är ingen ursäkt för föregivna antinazister att uppträda likadant.
Ändå smyger sig föreställningar av detta slag in också i sammanhang där de borde vara otänkbara. Författaren Anna-Lena Lodenius påpekade i september 2013 hur det statliga Medierådet i en rapport till regeringen påstod att våldet från extremvänstern var demokratiskt till sin karaktär – som om den långa listan på våldsdåd inte existerade.
Någon tror kanske att våldet från extremvänstern bara riktas mot den extrema högern? Det är fel. I valrörelsen 2006 attackerades valarbetare och valstugor från Centern och Kristdemokraterna av något som kallade sig Osynliga partiet. Vid flera av de nu aktuella misshandelsfallen har offren, bland annat två slovakiska gästarbetare, enligt åklagaren inte haft någon högerextrem anknytning.
Ger vi våldsprivilegier till den ena eller andra politiska gruppen så riskerar vi alla att bli offer. Skyddet mot våld, varifrån det än kommer, är ett starkt rättssamhälle.