I snitt dödas 17 kvinnor i Sverige varje år av en man de haft en relation med. Det dödliga våldet är det största uttrycket för det kvinnoförtryck som fortfarande existerar. Sedan 2011 är stalking, det vill säga systematisk kartläggning och förföljelse av en annan person, brottsligt. Samma år ersattes lagen om besöksförbud med ett kontaktförbud som vid behov kan innefatta övervakning med fotboja.
Tidigare i sommar rapporterade DN (22/7) att antalet ansökningar om kontaktförbud ökat markant under 2013. De flesta får sin ansökan avslagen. Mellan januari och juni beviljades 1764 fall, medan 4224 fick avslag, enligt Åklagarmyndigheten. Regeringens samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, vill att kontaktförbudet ska användas oftare än vad det görs i dag.
Den 45-åriga kvinnan som sköts till döds hade ansökt om kontaktförbud men inte fått det beviljat. Precis som Carin Götblad säger till DN är det självklart inte säkert att ett kontaktförbud hade kunnat förhindra den tragiska händelsen. Givetvis kan man inte begränsa människors rörelsefrihet hur som helst och det måste finnas en tydlig hotbild för att tvinga på någon en fotboja. Men om en man som uppenbarligen varit benägen att mörda sin ex-sambo inte ansågs farlig nog för ett kontaktförbud är något fel.
Antalet beviljade ansökningar om kontaktförbud varierar i stor utsträckning över landet. I Göteborg beviljas endast 28 procent. I Norrköping är motsvarande siffra 50 procent. Att det ojämna utfallet vittnar om en viss godtycklighet i behandlingen av ansökningarna är inte en orimlig tolkning.
Att ansökningar om kontaktförbud behandlas utförligt och att en kvalificerad riskbedömning genomförs är viktigt. Men att arbeta med preventiva åtgärder rörande mäns våld mot kvinnor är något som inte får glömmas bort. Många kommuner i landet saknar kommunalt finansierade kvinnojourer utan förlitar sig på ideella krafter. Det ska vara en självklarhet att utsatta kvinnor över hela landet har rätt till stöd och hjälp, och det kan inte vara upp till civilsamhället att garantera denna grundläggande rättighet.
Våldet mot kvinnor är ett samhällsproblem och ska behandlas som ett sådant. Det får aldrig betraktas som en privat angelägenhet. Friheten att kunna röra sig fritt i sin vardag utan ständig oro för risken att bli utsatt för våld är något som samhället måste garantera. Att förfölja och hota en person som uppenbarligen inte vill ha kontakt är däremot inte en rättighet. Samhället måste stå på de utsatta kvinnornas sida.