Våldets Irak
Om Saddam Hussein fortfarande styrt Irak hade de demonstrationer och protester som genomförts av anhängare till den radikale shialedaren Moqtada al-Sadr på olika håll i landet slagits ned brutalt och skoningslöst.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ockupationen riskerar att bli en utdragen och kostsam historia, räknat i både människoliv och dollar. Detta vore en tragisk utveckling både för amerikanerna och det irakiska folket.
Utan att upprätthålla lugn och säkerhet i landet kommer man dock aldrig att kunna vinna den legitimitet som krävs. Det innebär i sig ett dilemma eftersom jakten på våldsverkare och terrorister kan provocera fram ytterligare våld om den inte sköts på rätt sätt. De senaste dagarnas oroligheter och strider mellan ockupationsmakten och anhängare till al-Sadr är än så länge ett begränsat fenomen men risken finns att det eskalerar om inte lugnet återvinns relativt snabbt.
Shiamuslimerna hörde till de mest missgynnade under Saddam-regimen och de flesta av dem har sett positivt på maktskiftet. Shiagruppen utgör 60 procent av Iraks befolkning och kan räkna med ett stort inflytande när en demokratisk konstitution införs. De etablerade ledarna för shiagruppen med ayatollan Ali al-Sistani i spetsen ser med ogillande på al-Sadr som bara anses ha stöd av 10 till 15 procent av shiiterna, främst bland de fattiga i Bagdads gettoliknande miljonförorter. al-Sadr
som är son till en tidigare shialedare har dock sett sin chans i att utnyttja det ökande missnöjet med att amerikanerna inte lyckats skapa ordning eller få igång ekonomin ordentligt.
Oroligheterna i Irak visar på svårigheten att införa demokrati i ett land utan egna demokratiska traditioner. För att varaktig stabilitet och demokrati ska kunna införas måste olika intressegrupper vara beredda att
kompromissa och hitta en lösning som innebär att de kan leva sida vid sida i framtiden.
Kompromisser kan dock alltid utnyttjas av radikala missnöjespolitiker som likt Moqtada al-Sadr vet att utnyttja otåligheten hos de delar av befolkningen som lever långt från de politiska förhandlingsborden. För människor som lever i misär framstår ofta extrema politiska och religösa budskap som det enda hopp som står till buds.
Ockupationsmakten måste ta sitt ansvar för att skapa ordning och säkerhet i Irak. Det är en förutsättning för att vardagslivet ska börja fungera igen. Människor måste kunna känna sig säkra och skolor och arbetsplatser måste kunna hållas öppna. Militära förstärkningar kan aldrig utgöra den enda lösningen. Det behövs fler poliser, ingenjörer och tjänstemän som arbetar för att få landet på fötter igen.
Det är när vardagslivet fungerar normalt som extremisterna tappar mark.