Valets verkliga segrare
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
När de europeiska partisystemen växte fram i samband med rösträttens utbredning kring förra sekelskiftet var det fyra dominerande konfliktlinjer som i olika hög grad kom att speglas i Europas stater. Dessa konfliktlinjer, menade de två framstående samhällsvetarna Rokkan och Lipset, gick tillbaka på de fyra stora och långsamt verkande samhällsomvandlingar som präglade Europa från 1500-talet och framåt. Sekulariseringen, framväxten av nationalstater, övergången från bonde- till industrisamhälle och framväxten av en arbetarklass, var 'revolutioner' som samtliga kom att ge upphov till politiska partier som tillvaratog olika intressen med koppling till dessa konfliktlinjer. I Rokkans och Lipsets efterföljd kan frågan ställas vilka av 1900-talets stora samhällsomvandlingar som har gett, eller kommer att ge, motsvarande avtryck i partipolitiken?
Enligt befintlig samhällsvetenskaplig teori och empiri är den riktigt stora förändringen övergången från industri- till tjänstesamhället. I kombination med den materiella trygghet som välfärdsstaternas framväxt garanterat för många, ger postmodernismen upphov till helt nya sätt att prioritera. Det är en utveckling som bärs av generationer, eftersom uppväxtåren är det som framför allt präglar varje åldersgrupp. Bland väljarna i sin helhet är fortfarande de partier som föddes under modernitetens tidevarv dominerande: m, s, fp och c. De postmoderna prioriteringarna förefaller ha ett ganska begränsat genomslag i partipolitiken.
Men bland den kommande generationen av väljare framträder en annan bild. Resultaten från det svenska skolvalet 2006 visar nämligen att miljöpartiet är tredje största parti, efter moderaterna och socialdemokraterna, tätt följda av vänstern. I procent fick miljöpartiet 11, 2 i skolvalet. Intressant nog framträder ett liknande mönster för Sverigedemokraterna, som i skolvalet fick 5, 77 procent, medan partiet i riksdagsvalet stannade på 2, 93 procent.
Är detta generationseffekter så innebär det alltså att en tydlig postmodern konfliktlinje alltmer kommer att sätta sin prägel på det svenska partisystemet i framtiden. Miljöpartiet och vänstern framstår som de främsta uttolkarna av de postmoderna generationernas prioritering av värderingar som självförverkligande, solidaritet, tolerans, välkomnande av olikheter och mångfald och en icke-hierarkisk världsbild.
En grovhuggen reaktion på postmodernismen och kunskapssamhället finner vi hos just Sverigedemokraterna. De är så långt från alla "post"-ismer man kan komma. Inga "konstigheter" kring sociala eller kulturella identiteter. En svensk är en svensk, en somalier en somalier, och basta.
Kring frågor om miljö, livskvalitet och självförverkligande som starkt förknippas med det framväxande kunskapssamhällets nya värderingsmönster, har partiet inget att säga. Ett genomgående drag är snarare oviljan att förlika sig med förändring av något slag. Världen enligt Sverigedemokraterna är således i grunden lättbegriplig, och partiets strävan är att det ska förbli så.
Liksom miljöpartiet och vänstern blir partier för dem, som stimuleras av komplexitet och mångfald, blir Sverigedemokraterna alternativet för dem som har behov av något fast och beständigt att
hålla sig till. Men medan det alternativ Sverigedemokraterna står för är ett i förlängningen förlorande förhållningssätt, en sista strid för ett samhälle som redan tillhör historien, är den postmoderna politiska agendan här för att stanna.