Det rödgröna valmanifest som presenterades på tisdagen fick knappast Alliansregeringen att kalla till extramöten för att anlägga moteld. Det mesta var känt sedan tidigare, de få nyheterna var politik i samma spår som hittills: ännu mer välfärd. Det blir ännu lite billigare att ha barn på förskolan. Sedan tidigare vet vi att det blir mer äldrevård, att pensionärer och arbetslösa får mer pengar.
Men hur ska jobben som på sikt betalar för välfärden komma till? När de rödgröna säger att rot-avdraget blir kvar, att man vill sänka restaurangmomsen och rabattera ungdomars anställning är detta bara ett eko av den sittande regeringens löften. Samtidigt avskaffas rut-avdraget som beräknas ha gett 18 000 nya jobb.
Nej, den bärande idé som håller samman de tre partierna är att man nu vill bryta trenden av skattesänkningar och i stället satsa på välfärd. Samtidigt behåller man merparten av de skattesänkningar regeringen genomfört. Det skapar ett trovärdighetsproblem som är svårt att förklara bort.
Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V) tycktes på pressträffen obekväma i rollen att berätta vad de själva vill göra. En flerårig vana av att bara peka på den massarbetslöshet och de klyftor som regeringen ska ha skapat har nu förbytts i uttryck som ”om utrymme finns” och ”enligt finansdepartementets bedömning”. Det sades inte rent ut, men nog var det ett erkännande till Anders Borg som låg i luften.
Här finns sannolikt också den upptuktelse av Vänsterpartiet som alla väntat på. Raset i opinionen för S antas ju delvis bero eftergifter vänsterut. Men nu är det alltså så att överskottsmålet ligger fast. En rödgrön regering kommer inte att spendera pengarna utan det är ansvarsfullhet som gäller.
Men att spela statsbärande och ansvarsfullt parti är svårt efter tidigare överenskommelser om till exempel utrikespolitiken. Och det svårt när man inte har en egen politik. Den enkla vägen är att skylla misslyckandet på Mona Sahlin, vilket flera tunga socialdemokrater gjort. Men det är ju inte bara hennes fel att socialdemokratin inte förnyat sig på flera decennier. Hon kan heller inte lastas för att motståndarna är starkare än någonsin, att det inte finns en svag och splittrad borgerlighet som spelar S i händerna.
Det starkaste rödgröna kortet är avgjort Maria Wetterstrand (MP). Det var också hon som gav regeringen något att tänka på när hon eldade på om klimatet. Inte så mycket för presentationen av nya utsläppsmål, där har regeringen hög trovärdighet efter att ha varit drivande som EU-ordförande 2009.
Men Wetterstrand varnade för att gröna investeringar, och därmed nya jobb, kan gå Sverige förbi. De fossilberoende stormakterna USA och Kina storsatsar nu på grön tillväxt, medan Sverige vilar på hanen en aning och fokuserar på våra största utsläpp, transporterna. Detta är en fråga som alla partier behöver diskutera mer.