Valfläsk och glädjekalkyler
Redan rasar valfebern inom den maktägande, men hårt trängda, vänsterkartellen. Inför budgetförhandlingarna, som nu inleds, yr miljarderna genom luften mest naturligtvis från vänsterpartiet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Efter valen brukar bilden i allmänhet bli en annan. Ett antal faktorer — i allmänhet förträngda, emellanåt förbisedda — visar sig teckna verkligheten i ett gryningsgrått snarare än i ett rosaskimrande ljus. Det blir till att strama åt och korrigera politiken. Men då återstår fyra år till nästa val, vilket är en lång tid för väljarnas glömska att hinna breda ut sig. Alternativt "har olyckan varit framme" i form av ett regeringsskifte — och då blir det hur som helst de borgerliga partierna som får problemet i knäet.
Åtskilligt av det finansministern i går hade att säga var vagt och opreciserat. Till det kommer att regeringens förslag kommer att brytas mot stödpartiernas åsikter i budgetförhandlingarna.
Men det som framkom i går visar att regeringen — dess värre och föga överraskande — trampar på i gamla hjulspår. Problem löses genom att överösas med pengar, en "quick fix" — i motsats till strukturreformer som visserligen tar tid och är tålamodsprövande men har förutsättningar att verkligen långsiktigt lösa Sveriges problem.
En redan tidigare aviserad höjning av barnbidrag och flerbarnstillägg tidigareläggs; doften av sötsurt valfläsk är omisskännlig.
50 000 arbetslösa skall "på ett eller annat sätt", för att citera statsrådet Nuder, erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Man ser framför sig förhållandevis okvalificerade "gardinupphängningsjobb" av den typ som statsministern talade om i Björkvik — och som föraktfullt skulle avfärdas som "pigjobb" från vänsterkartellen, om det inte råkade vara så att det är de själva som erbjuder dem.
15 000 ytterligare platser i högskolan — när redan de som i dag utexamineras har svårt att få jobb.
Det enda som tills vidare i någon mån liknar strukturreformer är ett program för fler lärlingsplatser och förslaget om kraftigt sänkt arbetsgivaravgift, under två år, för ensamföretagare som anställer en medarbetare. Det är i varje fall idéer somgår i rätt riktning, även om de knappast räcker särskilt långt.
Vad vi ser är, med andra ord, den sedvanliga socialdemokratiska idé- och orkeslösheten. Man presenterar en kombination av valfläsk och kortsiktiga insatser för sysselsättningen avsedda att bära över valdagen, men inte särskilt mycket längre.
På detta vågspel är regeringspartiet berett att sprätta ut stora pengar. Det bygger på en glädjekalkyl i fråga om den ekonomiska utvecklingen. Men vad händer om kalkylen inte slår in?
Redan nu påminner ju Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutets chef, i ett ofint uttalande om att det offentliga sparandet, som enligt riksdagens beslut skall uppgå till två procent av BNP över en konjunkturcykel, ligger betydligt lägre både i år och nästa
år.
Naturligtvis finns det positiva faktorer i världsekonomin som talar för en stark konjunktur framöver, inte minst den kraftfulla ekonomiska utvecklingen i USA och Kina.
Men samtidigt växer rimligen det hot som de ständigt stigande oljepriserna utgör. Hur långt är vi från den punkt där prisstegringarna knäcker konjunkturen?
Om en borgerlig regering drivit den politik som Nuder nu förordar skulle han ha protesterat — och det med all rätt.