Det ligger nära till hands att tro att problemen i vänsterpartiet påverkar väljarna. De renläriga marxisterna har helt tagit över partiet. Troligen skulle åtskilliga av de missnöjda kunna tänka sig att rösta på ett nytt feministparti.
Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman förnekar som vanligt att hon tänker bilda ett sådant parti, men många andra som ingår i feministiska nätverk hävdar med bestämdhet att man kommer att bilda ett feministiskt parti.
Problemet har varit att bestämma hur mycket klasstänkande som ska ingå. Gud-run Schyman vill att feministrörelsen ska omfatta alla, vänsterpartister som högerkvinnor, men flera andra vill sätta en klar vänsterprägel på det nya partiet.
Om precis en vecka infaller kvinnodagen, den dag då socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog ska bilda ett feministiskt nätverk, Feministas. Det har också mumlats om att det nya feministpartiet skulle bildas den dagen eller kanske i sommar. Socialdemokraterna är nervösa, precis som vänsterpartiet och i någon mån miljöpartiet, som ska ägna sin nästa kongress åt feminism.
För så mycket är klart: Det är främst från vänsterblocket som ett nytt feministiskt parti skulle locka röster. Effekten kan bli att varken vänsterpartiet eller det nya partiet kommer in i riksdagen. Då blir en seger för de borgerliga självklar.
Eller också kommer båda in och då får Göran Persson problem, om det blir vänstermajoritet i riksdagen. Vilken mardröm att ha tre partier att förhandla med, det är uppenbarligen illa nog med två.
Men osäkerheten gäller inte bara vänsterblocket. Junilistan kan mycket väl bli en septemberlista. Det är uppenbart att Nils Lundgren har tröttnat på Bryssel och EU-parlamentet. Partiets tre representanter där är ju för det mesta frånvarande eller lägger ned sina röster. Det kan ju inte vara kul.
I själva verket brinner den gamla s-märkta ekonomen av lust att ta sig in i riksdagen. Inte för att partiet har någon politik. Junilistans paradfråga, folkomröstning om EU:s nya författning, kommer ju att vara avgjord i god tid före valet 2006, om riksdagens majoritet får som den vill.
Många i de etablerade partierna fnyser hånfullt åt en eventuell septemberlista. Men de fnös också åt Junilistan i valet till EU-parlamentet förra året och ändå fick partiet över 14 procent av rösterna. Det finns, särskilt bland borgerliga väljare, en längtan efter något nytt och fräscht. De många skandalerna, som huvudsakligen pekat ut socialdemokrater och LO-folk, kan mycket väl ha lett till ett ökat allmänt politikerförakt, en längtan efter ett nytt parti som inte smutsat ned händerna.
Kanske finns det tillräckligt många sådana väljare som är redo att satsa på en septemberlista. Det skulle i så fall i huvudsak drabba de borgerliga partierna, även om också EU-kritiska socialdemokrater på partiets högerkant också kan komma på sådana tankar.
Om ett sådant parti kommer in i riksdagen blir det kalabalik. Partiet skulle sannolikt sälja sina röster dyrt till högstbjudande och sedan vara en helt opålitlig partner för det block som man valt att stödja. Men det räcker att partiet drar en del röster från alliansen för att allvarligt försämra chanserna till en borgerlig valseger. Skulle sedan kristdemokraterna falla ur riksdagen är det kört. Då blir det ytterligare fyra år med socialdemokratisk regering, möjligen något uppblandad med miljöpartister.
Det är nu, mellan valen, som de stora förändringarna sker. Kanske kommer vi att få se två nya partier i valrörelsen 2006. Då kan vad som helst hända.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist