Väljarna utan besked
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kanske hängs den upp på något hastigt hopkommet vallöfte, men dess huvudsyfte blir ett annat, nämligen att skapa ett intryck av att samarbetet inom den nuvarande riksdagsmajoriteten är både framgångsrikt, framtidsinriktat och harmoniskt, så nära den pastorala idyllen som det är möjligt att komma.
Inför denna välsockrade, men artigt uttryckt lätt överdrivna, förkunnelse kan det vara mödan värt att erinra sig hur samarbetssignalerna löd under politikerveckan på Almedalen, där dissonanserna klart övervägde.
Det hela började med att statsministern, som numera ogärna vill tala om regeringsfrågan, meddelade att han av vänsterledaren Lars Ohly, som slutat att kalla sig kommunist utan att för den skull upphöra att vara det, fått en utfästelse om att vänsterpartiet inte kommer att fälla en socialdemokratisk regering i riksdagen.
Från Lars Ohly inlöpte ett besked avsett att förmedla det motsatta intrycket. Han sade att han "frågat en del i sin närhet", men att "ingen utom Göran Persson" hört honom säga något sådant - vilket ju dock i och för sig i så fall vore fullt tillräckligt. Som dementi på statsministerns påstående är det inte helt övertygande, om man säger så.
Poängen är att det helt enkelt inte går att få ett rakt, klart och absolut entydigt besked om vilka partier som skall ingå i regeringen om de nuvarande tre s k samarbetpartierna ånyo skulle få majoritet i väljarkåren och i riksdagen.
Den som vill försöka finna ett svar på denna för väljarna högst väsentliga fråga tvingas att hänge sig åt kannstöperier av hart när kremlologisk kaliber. Ord måste vägas på guldvåg, formuleringar vrängas ut och in på jakt efter eventuella dolda betydelser. Det må ha ett visst underhållningsvärde för konässörer på slikt rävspel, men mot väljarna är det närmast en förolämpning.
Statsministern säger som alltid att han "söker mandat för en socialdemokratisk regering". Det lät sig sägas på den tiden det fanns villiga stödpartier - under Olof Johanssons tid centerpartiet, de två senaste mandatperioderna de nuvarande stödpartierna.
Men av uttalanden från både vänster- och miljöpartiet med karska krav på statsrådsposter att döma är den förutsättningen inte längre uppfylld. I sammanhanget finns det ju också skäl att erinra om att statsministern själv tidigare under mandatperioden lät
undslippa sig formuleringen att den nuvarande samarbetsmodellen "är tömd på kraft".
Så hur ser vänsteralternativet ut? Skall Persson regera enbart med miljöpartiet - vilket han själv möjligen föredrar, men som partiaktivisterna tycks avsky? Eller skall han ta in bägge stödpartierna? Varianten med enbart vänsterpartiet lär inte vara möjlig med tanke på att miljöpartiet då inte skulle tveka om att rösta igenom ett misstroendevotum med de borgerliga.
Och framför allt - vilken politik skulle en sådan regering föra? Vilket skulle genomslaget bli för Ohlys lättsinniga ekonomiska politik av närmast sjuttiotalistisk vpk-tappning?
På andra sidan blockgränsen står fyra borgerliga partier med respekt för varandra, eniga om politikens huvudlinjer, inriktade på ett samarbete utan tjuv- och rackarspel. Hör och häpna, i år är regeringsfrågan ett borgerligt trumfkort.