Välkommet Libyenbesked

”Välkomna! Ni kanske har tagit del i medierna av att det har varit lite diskussion om den fortsatta svenska insatsen i Libyen...” Carl Bildt var nöjd på gränsen till försmädlig, när han inledde sin presskonferens flankerad av Urban Ahlin (S) och Åsa Romson (MP).

Libyska kvinnor vid en vägg i Benghazi, där bilder sitter uppsatta föreställande människor som dödats eller "försvunnit" under Moammar al-Gaddafis 42-åriga styre.

Libyska kvinnor vid en vägg i Benghazi, där bilder sitter uppsatta föreställande människor som dödats eller "försvunnit" under Moammar al-Gaddafis 42-åriga styre.

Foto: Rodrigo Abd/SCANPIX

Uppsala2011-06-09 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Det är regeringen som kommer ur Libyenuppgörelsen som vinnare, utan särskild ansträngning.

S-ledaren Håkan Juholt lyckades, med god hjälp av partikamrater som inte klarade att upprätthålla budskapsdisciplinen, trassla in sig och sitt parti i allt obegripligare ståndpunkter. I söndags skulle han reda ut härvan i en intervju i SVT-programmet Agenda, men gjorde bara saken värre, genom att nöta samma invecklade och intetsägande formuleringar.

Socialdemokraternas linje i Libyenfrågan har varit mer sammanhållen och sofistikerad än de fått erkännande för, men helt överskuggats av deras kommunikationsmässiga haveri — Urban Ahlin hade ett elände att parera reportrarnas frågor.

Carl Bildt kunde lugnt inta rollen som god vinnare: ”Jag ska inte recensera den debatt som har varit”, sa utrikesministern, och sprack ut i ett oskyldigt leende, ”för det skulle inte överensstämma med dagens anda.”

Dagens anda var en av enighet, om att den svenska insatsen i Libyen ska fortsätta — men också utvecklas. Det viktiga är naturligtvis inte antalet Gripenplan som deltar i insatsen (förut åtta, nu fyra plus ett i reserv), utan vad de ska ägna sig åt.

Flygstyrkan sändes ursprungligen ner till Libyen i april för att upprätthålla den flygförbudszon som stipuleras i Säkerhetsrådets resolution 1973. Det har varit uppdraget hittills.

Men resolution 1973 innehåller också flera andra komponenter. Dels bekräftas vapenembargot mot Libyen, först instiftat i resolution 1970, och dels ges FN:s medlemsstater en rätt att med våld skydda civila libyer. Dessa skrivningar har systematiskt tolkats till rebellsidans fördel av den Natoledda koalitionen, som i praktiken är inbegripen i ett försök att genom militär press störta Moammar al-Gaddafis regim, eller åtminstone tvinga fram omfattande eftergifter.

Det är denna vidare definition av insatsen som Sverige nu ansluter sig till. Utrikesministern var tydlig om den saken: ”Det är viktigt att i nuläget upprätthålla det militära trycket mot Kaddafi för den fortsatta utvecklingen i landet och för en framtida politisk lösning på konflikten.” Behovet av fortsatt övervakning av flygförbudszonen ansåg han ”synnerligen begränsat”, eftersom Gaddafi inte har mycket till flygvapen kvar, och Sverige ska därför från och med nu ställa Gripens spaningsfunktioner till förfogande för ”varje del av de samlade operationerna”.

Uppdraget vidgas nu alltså till att inkludera offensivt inriktad flygspaning för att underlätta angrepp på Gaddafis militära styrkor och ledningscentraler, som ett led i försöken att störta Tripolidiktaturen. Det är en liten men viktig kursändring, och den är välkommen.

Läs mer om