Vänsterpartiets "partisamling" i helgen blev inte den pysventil som partisekreterare Pernilla Zethraeus hoppades. De som var kritiska fortsatte att vara kritiska och partiledningen varnade för splittring.
Men vänsterpartiet och dess föregångare har alltid varit splittrade i minst två falanger. Det gäller för alla organisationer som är grundade på en detaljerad lära, religiös eller politisk. När man tolkar läran på olika sätt ligger splittringen nära.
Vänsterpartiets inre kärna, det vill säga de aktiva som t ex är ombud på kongresserna, är inte imponerade av de så kallade förnyarna. Dessa aktiva har ingenting emot att kalla sig kommunister, eftersom ordet för dem inte har någon negativ betydelse.
Det var den kärnan som röstade bort nästan alla förnyare från inflytelserika poster i partiet vid den förra partikongressen. Och därför var det inte heller mer än någon timme avsatt för den diskussion om det förflutna och framtiden som förnyarna så gärna hade velat ha vid partisamlingen i helgen.
För partiledaren Lars Ohly blir problemen bara värre. När Gudrun Schyman var partiledare struntade hon i tråkiga ideologier och sådant tjafs och ägnade sig åt roligare saker som att slåss för feminismen och vinna nya väljare till partiet. Hon fick hållas just därför att hon gjorde partiet större, men många partimedlemmar var upprörda över hennes uppenbara ointresse för partiets ideologi.
Så när Lars Ohly blev partiledare var traditionalisterna, alltså partiets kärna, lyckliga. De hade fått sin man till partiledare. Och därför kan inte Lars Ohly i dag säga att han inte längre kallar sig kommunist. Det skulle upplevas som ett svek av de många traditionalisterna bland partiets aktiva som stött honom.
Men Lars Ohly är inte dummare än att han inser att detta med kommunismen är en belastning bland alla de sympatisörer partiet fått bland vänstersocialister, som tycker att socialdemokraterna gått för långt åt höger men som aldrig haft några sympatier för den kommunistiska läran.
Vill Lars Ohly göra partiet starkare borde han avstå från att kalla sig kommunist. Det skulle applåderas av många i hans riksdagsgrupp, bland partiets kommunalråd ute i landet och säkert också av många väljare.
Spricker partiet? Kommer Vägval vänster att bilda eget? Vem vet, men gissningsvis klarar inte förnyarna att skapa en egen effektiv partiorganisation. De är inte tillräckligt många eller tillräckligt arga, och organisatörerna finns på den andra sidan.